Страница 81 из 137
Här sitter ni nu, kullor, och vet inte hur ni borde tacka er Gud som har gjort bättre tider för oss. Det var så, att det ena nödåret följde det andra på den tiden. All ungdom i Dalarna var tvungen att resa bort för att skaffa pengar. Jag gick nästa år – det var 1847 – till Stockholm igen och fick arbete vid Stora Hornsbergs trädgård. Där var vi flera kullor, och nu hade vi något bättre dagspe
Nästa år måste jag omigen ut att förtjäna. Då kom jag till Stallmästargården utanför Stockholm. Under den sommaren blev det fältmanöver på Lagårdsgärdet, och jag blev skickad av källarmästarn att passa opp vid ett kök, som han hade i en stor rustvagn. Aldrig glömmer jag, om jag så blev hundra år, den gången, när jag fick blåsa låtar på vallhornet därute på Gärdet för kung Oskar den förste. Och han skickade mig en hel tvåriksdaler till belöning.
Sen var jag flera somrar å rad roddarkulla på Bru
Så där höll jag på att vandra ända till det året, då jag gifte mig, och det var 1856. Se, Jon och jag, vi hade blivit go'vänsfolk i Stockholm. Och jag var liksom litet fruktande i mitt si
Sen var det glädje och ingen sorg under några år, men det varade inte länge. 1863 dog Jon, och jag stod ensam med fem små barn. Men det blev inte så illa för oss ändå, för nu hade det börjat bli bättre tider i Dalarna. Nu fa
Den gamla tystnade. Medan hon hade talat, hade elden bru
Pojken hade inte alldeles förgätit allt det, som han hade hört om Sturarna och Gustav Vasa, och han hade alltid undrat varför de skulle söka hjälp just hos dalkarlarna, men nu kunde han förstå det. För i ett land, där det fa
XXXII. Vid kyrkorna
När pojken vaknade nästa morgon och gled ner på isen, kunde han inte låta bli att skratta. Det hade kommit en mängd snö under natten och kom alltjämt. Hela luften var full av vita flingor, som voro så stora, att man kunde tro, att de hade varit vingar åt ihjälfrusna fjärilar, i
Då och då rörde Akka eller Yksi eller Kaksi på sig, men när de sågo, att snöfallet fortfor, skyndade de sig att gömma huvudet under vingen på nytt. De menade nog, att i sådant väder kunde de inte ta sig något bättre för än att sova, och det gav pojken dem rätt i.
Några timmar efteråt vaknade han vid att kyrkklockorna i Rättvik ringde till gudstjänst. Nu hade det slutat snöa, men det blåste hårt från norr, och ute på sjön var det bitande kallt. Han blev glad, när vildgässen äntligen skakade av sig snön och flögo mot land för att skaffa sig mat.
Den dagen var det konfirmation i Rättviks kyrka, och läsbarnen, som hade kommit i god tid, stodo i små grupper på kyrkvallen och samtalade. De voro klädda i sockendräkten, och deras kläder voro så nya och brokiga, att det lyste långa vägar av dem. "Kära mor Akka, flyg långsamt här," skrek pojken, när vildgässen närmade sig kyrkan, "så att jag får se på ungdomen!" Detta tyckte visst förargåsen vara rimligt begärt, för hon sänkte sig, så mycket hon kunde och for tre gånger runt om kyrkan. Det är inte så lätt att säga hur de togo sig ut på nära håll, men när pojken såg de unga gossarna och flickorna så där uppifrån, tyckte han, att han aldrig hade sett en sådan härlig ungdomsskara. "Inte kan jag tro, att det fi
Det var inte litet snö, som hade kommit. I Rättvik täckte den alla fält, och Akka var inte i stånd att fi
I Leksand hade, som vanligt är om våren, de flesta unga rest bort för att söka arbete. Det var mest gammalt folk, som hade sta
"Kära mor Akka," sade pojken, "far långsamt här, så att jag får se på gammalfolket!" Detta tyckte visst förargåsen vara en rimlig begäran, för hon sänkte sig, så långt hon vågade, och for tre gånger fram och tillbaka över björkallén. Inte är det lätt att säga hur de togo sig ut på nära håll, men pojken tyckte, att han aldrig hade sett gamla kvi
Men i Leksand var det inte bättre än i Rättvik. Det låg tjock snö överallt, och Akka såg sig ingen a
I Gagnef hade de begravt en död före gudstjänsten den dagen. Liktåget hade kommit sent till kyrkan, och sedan hade det dragit ut på tiden med jordfästningen. När vildgässen kommo farande, hade inte alla mä