Страница 74 из 137
En vacker dag, då Storån som vanligt höll på att bana sig väg, fick den höra ett brusande och ett porlande till höger om sig långt borta i skogen. Den började lyssna så ivrigt, att den nästan stod stilla. 'Vad i all världen kan det där vara?' sade den. Skogen, som stod runt omkring, kunde inte låta bli att göra sig lustig över ån. 'Du tror visst, att du är ensam i världen, du,' sade den. 'Men det ska jag säga dig, att den, som du hör brusa, är ingen a
Men Storån hade sitt ly
'Du är en morsk en, du, så liten du är,' sade skogen. 'Nog ska jag framföra hälsningen, fast inte tror jag, att Grövelån blir nöjd med den.'
Men nästa dag stod skogen där och hälsade från Grövelån och sade, att den hade haft det så svårt, att den var glad att få hjälp och skulle komma och förena sig med Storån, så snart den nånsin kunde.
Efter detta gick det förstås fortare framåt för Storån, och om en tid hade den kommit så långt, att den fick syn på en smal, vacker sjö, som låg och speglade Idreberget och Städjan.
'Vad är detta för slag?' sade den, och återigen höll den på att sta
Men skogen, som fa
När Storån hörde detta, sade den genast till skogen: 'Du, som når fram överallt, kan gärna hälsa till Sörälven, att Storån från Vånsjön är kommen. Om den låter mig gå fram genom sjön, så ska jag till gengäld ta älven med mig till havet, och den ska inte mer behöva ha något bekymmer för hur den ska komma fram, utan det sörjer jag för.'
'Nog kan jag tala om ditt förslag,' sade skogen, 'men inte tror jag, att Sörälven går in på det, för den är lika mäktig som du.'
Men nästa dag berättade skogen, att Sörälven också hade tröttnat på att bana sig väg ensam, och att den var redo att förena sig med Storån.
Ån gick nu rätt igenom sjön och började sedan på att kämpa med skog och fjäll på samma sätt som förut. Det gick en tid, men rätt som det var, råkade den in i en bergdal, som var så stängd, att den ingen utväg kunde fi
'Inte är det slut med mig,' sade Storån. 'Jag bara håller på med ett storverk. Jag ska göra en sjö, jag såväl som Sörälven.'
Så började den att fylla Särnasjön, och det blev en hel sommars arbete. Allt som vattnet steg i sjön, lyftes Storån i höjden, och till sist fa
När den var lyckligt och väl utkommen ur de
Skogen stod som vanligt färdig att svara. 'Det är Fjätälven,' sade den. 'Du hör hur den brusar och forsar, medan den håller på att bana sig väg till havet.
'Ifall du når så långt, att du kan göra dig hörd av älven,' sade Storån, 'så kan du hälsa och säga den där älvstackarn, att Storån från Vånsjön erbjuder sig att ta den med till havet emot det, att den tar mitt namn och lydigt följer med i min fåra.'
'Inte tror jag, att Fjätälven vill avstå från att göra färdigt färden på egen hand,' sade skogen. Men nästa dag måste den erkä
Alltjämt gick det framåt för Storån. Den var ändå inte så stor, som man hade ku
En dag hörde Storån en älv brusa långt, långt västerut. Och när den frågade skogen vem det var, svarade den, att det var Fuluälv, som upptog vatten från Fulufjäll och som redan hade hu
Så snart som Storån fick veta detta, sände den den vanliga hälsningen, och skogen åtog sig som förut att framföra den. Nästa dag kom den med svar från Fuluälv. 'Säg du till Storån,' hade älven svarat, 'att ingalunda vill jag ha hjälp! Det hade passat sig bättre för mig än för ån att sända en sådan hälsning, eftersom jag är den mäktigaste av oss båda och det lär bli jag, som först kommer till havet.'
Knappt hade Storån fått hälsningen, förrän den hade svaret färdigt. 'Säg nu genast till Fuluälv,' ropade den till skogen, 'att jag utmanar den till tävlan! Om den anser sig vara mäktigare än jag, må den bevisa det genom att löpa i kapp med mig. Segervi
När Fuluälv fick höra hälsningen, svarade den:
'Jag har ingenting otalat med Storån, och det hade behagat mig bäst att få gå min väg i ro. Men jag har så mycket bistånd att vänta från Fulufjäll, att det voro fegt av mig att inte uppta tävlingen.'
Härmed började de båda strömmarna sin tävlan. De brusade åstad med ä
Men det tycktes, som om Storån genast skulle få ångra sin oförvägenhet att utmana älven, för den mötte ett hinder, som höll på att bli den övermäktig. Det var ett berg, som låg rätt i dess väg, och där den inte kunde komma fram a
Under de
'Med älven går det inte a
En a
'Den behöver du inte ha bekymmer för. Den har just nyss fått till sig Horrmundsjön.'
Men Horrmundsjön hade Storån själv tänkt att bemäktiga sig.
När den hörde, att den hade gått till Fuluälv, blev den så rasande, att den äntligen bröt sig igenom Trängslet och kom fram därur så vild och brusande, att den ryckte med sig skog och jord, än den egentligen behövde. Det var just vår, och den översvämmade hela trakten mellan Hyckjeberget och Väsaberget, och i
'Jag undrar vad Fuluälv säger om detta,' sade Storån till skogen.
Fuluälv hade emellertid grävt ur Transtrand och Lima, men nu hade den stått stilla framför Limed och sökt efter en omväg, därför att den inte vågade kasta sig utför det branta berget där. Men när den fick höra, att Storån hade brutit sig igenom Trängslet och hade grävt ut Älvdalen, sade den, att nu fick det gå hur det ville. Den kunde inte stå stilla längre. Och så kastade den sig utför Limedsforsen.
Hög var den, men nog kom älven välbehållen utför den, och sedan gick det undan med besked. Den grävde ur Malung och Järna, och där lyckades den övertala Vanån att förena sig med den, fastän den var hela tio mil lång och hade grävt ut en stor sjö som Vänjan på egen hand.
Då och då tyckte den, att den hörde ett märkvärdigt starkt brusande.
'Nu tror jag jag hör, att Storån håller på att kasta sig i havet,'