Страница 75 из 137
'Nej', sade skogen, 'nog är de Storån, som du hör, men inte är den ä
Detta var en glad nyhet för Fuluälv. Den förstod, att om Storån hade förirrat sig ner i Siljansdalen, skulle den bli instängd där som i ett fängelse. Och ni kunde den vara säker om att nå fram till havet före ån.
Efter detta började Fuluälv att går fram mer makligt. Om våren gjorde den sitt bästa arbete. Den steg då högt över skogstoppar och sandåsar, och där den hade gått fram, lämnade den efter sig en röjd dal. På det sättet skred den från Järna till Nås och från Nås till Floda. Från Floda kom den till Gagnef. Här var det redan förut alldeles slätt. Bergen hade flyttat sig långt undan, och Fuluälv hade så lätt att komma fram, att den lade bort all brådska och började att lekfullt vrida sig i krokar och bukter, nästan som om den hade varit en liten ungbäck.
Men om Fuluälv hade glömt Storån, så hade inte Storån glömt Fuluälv. Var dag arbetade den med att fylla Siljansdalen för att ku
'Säg ingenting till Fuluälv om att jag har sluppit lös!' sade ån till skogen, och skogen lovade, att den skulle tiga.
Storån tog Insjön med sig i förbifarten, och så gick den stolt och mäktig fram genom Gagnef.
När Storån kom i närheten av Mjälgen i Gagnef, fick den se en älv, som kom flytande bred och praktfull med ljust och skinande vatten, och som sköt undan skog och sandåsar, som låg i vägen för den, så lätt, som om detta bara hade varit ett lekverk.
'Vad är det där för en präktig älv?' sade Storån.
Men nu hände sig, att Fuluälv frågade just detsamma. 'Vad är det där för en älv, som kommer så stolt och väldig norrifrån? Jag trodde aldrig, att jag skulle få se en älv gå fram genom landet med så mycken styrka och makt.'
Då sade skogen så högt, att båda floderna hörde det: 'Eftersom ni nu har fällt goda ord om varandra, Storån och Fuluälv, synes det mig, att ni inte borde ha något emot att förena er men varandra och tillsammans söka bana er väg fram till havet.'
Detta tycktes behaga båda floderna. Men det, som stod emellan dem, var, att ingen av dem ville lämna sitt eget namn och ta den andras.
Fördenskull hade det kanske inte kommit till någon förening mellan dem, om inte skogen hade föreslagit, att de skulle ta sig ett nytt namn, som inte tillhörde någon av dem.
Härpå gick båda in, och de tog skogen till namngivare. Den bestämde då, att Storån och Fuluälv skulle lägga bort sitt och kalla sig för Östra Dalälven, och att Fuluälv skulle lägga bort sitt och kalla sig för Västra Dalälven. Sedan de hade förenat sig, skulle de rätt och slätt kallas Dalälven.
Och nu, när båda floderna hade slutit sig samman, började de att gå framåt med en väldighet, som intet kunde motstå. De jämnade ut marken i Stora Tuna, så att den blev slät som en gårdsplan. De rusade utför fallen vid Kvarnsveden och Domnarvet utan tvekan.
När de kom i närheten av sjön Ru
När de skulle störta sig i havet, kom de att tänka på sin långa tävlan och på all den vedermöda, som de hade lidit.
De kände sig nu trötta och gamla, och de förvånade sig, att de i sin ungdom hade varit så glada åt kamp och tävlan. Och de undrade vartill att detta hade tjänat.
Härpå fick de intet svar, för skogen hade sta
XXX. Brorslotten
Den gamla gruvstaden
Det fa
Falun ligger i en dalsänka, som genomflytes av en kort å. Vid dalens norra ända ligger en klar och vacker liten sjö med grönskande, månguddiga stränder, som kallas Varpan. Vid södra ändan ligger en sjöliknande vik av Ru
Falu stad, som ligger i dalsänkan på ömse sidor om ån, ser ut, som om den hade blivit anpassad efter den mark, som den är rest på. På den gröna sidan av dalen fi
Vad Bataki, angår, brukade han aldrig kasta en blick åt den östra stadsdelen och inte heller åt den vackra sjön Varpan. Men så mycket mer tyckte han om den västra sidan och den lilla sjön Tisken.
Bataki, korpen, älskade allt, som var hemlighetsfullt, allt, som gav anledning till grubbel och funderingar och satte tankarna i rörelse, och mycket sådant fa