Страница 73 из 137
Både han och björnfar hade varit så upptagna av sitt, att de inte hade märkt, att en mä
"Björnfar!" skrek pojken. "Hör ni inte, att det knäpper i en bösshane? Spring! A
Björnfar fick bråttom, men gjorde sig ändå tid att ta pojken med sig. Ett par skott smällde, när han rusade bort, och kulorna veno honom om öronen, men han kom lyckligt undan.
Där hängde pojken utanför björngapet, tänkte han, att han väl aldrig hade varit så dum, som i natt. Om han bara hade tegat, så hade björnen blivit skjuten, och han själv hade kommit lös. Men han hade blivit så van att hjälpa djuren, att han gjorde det alldeles utan att tänka sig för.
När björnfar hade kommit ett stycke inåt skogen, sta
Därpå viskade björnfar ett par ord i örat på pojken och skyndade sedan vidare, för han tyckte sig höra, att hundar och jägare förföljde honom.
Men pojken stod kvar i skogen, fri och oskadd, och kunde knappt själv förstå hur detta var möjligt.
*
Vildgässen hade flugit fram och tillbaka hela kvällen, spanat och ropat, men inte ku
Men nästa morgon, när solen gick upp ovan bergen och väckte vildgässen, låg pojken som vanlig och sov mittibland dem, och han kunde inte låta bli att skratta, när han vaknade och hörde hur de skreko och kacklade i sin förvåning.
De voro så ivriga att få veta vad som hade hänt honom, att de inte ville fara bort på bete, förrän han hade talat om hela sin historia. Pojken berättade raskt och ivrigt hela äventyret med björnarna, men sedan tycktes han inte vilja fortsätta. "Hur jag kom tillbaka till er, det vet ni väl redan," sade han. – "Nej, vi vet ingenting. Vi trodde, att du hade slagit ihjäl dig." – "Det var besy
"Sade han inte vad han var för en?" frågade den store vite.
"Han var borta, i
"Det var märkvärdigt, det här," sade den vita gåskarlen. "Är du säker på att det var en örn?"
"Inte har jag nånsin förut sett en örn," sade pojken. "Men han var så stor, att jag inte kan ge honom ett ringare namn."
Mårten gåskarl vände sig till vildgässen för att höra vad de menade om detta. Men de stodo och tittade uppåt luften och sågo ut, som om de tänkte på helt andra saker.
"Vi får väl inte alldeles glömma att äta frukost i dag," sade Akka och lyfte hastigt vingarna till flykt.
XXIX. Dalälven
De
När vildgässen hade nått Torsångs flottbro, vände de och foro mot nordväst utmed älven, som om de ville bruka den till vägvisare. Pojken satt och såg ner på stränderna, som voro alldeles översållade med byggnader långa sträckor framåt. Han såg de stora fallen vid Domnarvet och Kvarnsveden och de stora verken, som de hade att driva. Han såg flottbroarna, som vilade på älven, färjorna, som den hade att bära, timmerstockarna, som den rullade framåt, järnvägarna, som följde den och korsade den, och han började något litet fatta vilket stort och märkvärdigt vatten detta var.
Älven gjorde en lång bukt mot norr. Uppe i kröken var det ödsligt och folktomt, och vildgässen slogo ner på en äng för att beta. Pojken sprang ifrån dem fram till älvbrinken för att ku
Han vaknade av att mä
"Jag undrar om det ska bli sådan översvämning i år som i fjol," sade en bonde. "Då gick älven lika högt som telefonstolparna hemma hos oss, och hela vår flottbro rev den med sig."
"I fjol gjorde den inte så värst mycken skada i vår socken," sade en a
"Jag ska aldrig glömma den natten, då den gick till storms mot den stora bron vid Domnarvet," inföll en järnvägsarbetare. "Ingen på hela bruket kunde få en blund i ögonen."
"Ja, nog är älven en svår förstörare," sade en stor, ståtlig karl, "men när jag hör, att ni sitter här och talar illa om den, kan jag inte låta bli att tänka på prosten därhemma. Det var gille i prostgården, och folk satt och klagade på älven, just som ni gör nu, men då blev prosten liksom upprörd och sade, att han ville berätta en historia för oss. Och när han hade slutat, var det ingen, som kunde säga ett ont ord om Dalälven, och jag undrar om det inte skulle ha gått så med er också, om ni hade varit med."
När de väntade hörde detta, ville alla veta vad prosten hade sagt om älven, och bonden talade då om historien, så gott som han kom ihåg den.
"Det var en fjällsjö oppe vid norska gränsen. Därifrån flöt ut en å, som var strid och ivrig allt ifrån första början. Så liten den var, blev den kallad Storån, därför att den såg ut att ku
När den nyss var utkommen ur sjön och kastade en blick omkring sig för att se åt vilket håll den borde styra kosan, var det just ingen uppmuntrande syn, som mötte den. Åt höger, åt vänster och rätt fram fa
Storån kastade blickarna åt väster. Där hade den Långfjället med Djupgravstöten, Barfröhågna och Storvätteshågna. Den såg åt norr. Där hade den Näsfjäll, åt öster stod Nipfjället och i söder Städjan. Den funderade nog på om det inte var så gott, att den for tillbaka ner i sjön. Men så tyckte den ändå, att den åtminstone borde göra ett försök att leta sig fram till havet, och så gav den sig av.
Det är lätt att förstå, att det var ett styvt arbete för den att bana sig en väg genom obygden. Skog stod i vägen för den, om inte a