Страница 72 из 137
Björnfar lät pojken se in också i valsverket. Där hämtade en arbetare ett kort och tjockt och vitglödande järnstycke ut ur en ugnsöppning och stoppade in det under en vals. När järnstycket kom fram under valsen, var det sammanpressat och utdraget. Genast tog en a
Björnen lät honom också se in i hyttan och i stångjärnssmedjan, och pojken blev mer och mer förundrad, när han såg hur smederna hanterade eld och järn. "De här mä
"Så där håller de på dag efter dag, natt efter natt," sade björnfar och lade sig ner på marken. "Du kan förstå, att man blir led vid sådant. Det är då bra väl, att jag nu kan få slut på det."
"Jaså, det kan ni?" sade pojken. "Hur ska ni bära er åt?"
"Jo, jag tänkte, att du skulle sätta eld på de här byggnaderna," sade björnfar. "På det sättet finge jag fred för det ständiga arbetet och kunde bo kvar i hemtrakten."
Pojken blev kall som is över hela kroppen. Jaså, det var för detta, som björnfar hade burit dit honom.
"Om du sätter eld på bullerverket, så lovar jag dig, att du ska få behålla livet," sade björnfar. "Men om du inte gör, som jag vill, så ska det snart vara ute med dig."
De stora verkstäderna voro uppförda av tegel, och pojken tänkte för sig själv, att björnfar kunde befalla, så mycket han ville, det var ändå omöjligt att lyda honom. Men strax därpå såg han, att det kanske inte skulle vara så omöjligt. Tätt bredvid honom låg en hög med halm och hyvelspån, som han lätt kunde sätta eld på, bredvid det stora kolhuset. Men kolhuset nådde fram till verkstäderna, och om det råkade i brand, skulle elden snart flyga över till järnverkets tak. Allt brä
"Nå, vill du, eller vill du inte?" sade björnfar.
Pojken visste, att han borde svara genast, att han inte ville, men han visste också, att då skulle björnramarna, som höllo om honom, krama ihjäl honom med ett enda tag. "Jag får allt lov att betänka mig litet," sade han fördenskull.
"Nåja, det kan du få," sade björnfar, "men jag ska säga dig, att det är just järnet, som har gett mä
Pojken tänkte, att han ville bruka uppskovet till att fundera ut något sätt att komma undan, men han var så ängslig, att han inte kunde styra sina tankar, dit han ville, utan han började i stället tänka på vilken god hjälp mä
"Nå, vill du, eller vill du inte?" sade björnfar.
Pojken spratt upp ur sina tankar. Här stod han och tänkte på alldeles onödiga saker och hade ä
"Nå, betänk dig då än en stund!" sade björnfar. "Men jag vill säga dig, att det är järnets skull, att mä
När pojken hade fått det nya uppskovet, ville han använda det för att tänka ut en räddningsplan. Men tankarna gingo, som de ville, den natten, och de började åter syssla med järnet. Han tyckte sig så småningom begripa vad mä
"Nå, hur går det?" sade björnfar. "Vill du, eller vill du inte?"
Pojken ryckte till. Här stod han och tänkte onödiga tankar och visste ä
"Än en stund kan jag vänta dig," sade björnfar. "Men sedan får du inte längre anstånd. Du ska veta, att det är järnets fel, att mä
Pojken ämnade nyttja det sista uppskovet till att tänka ut någon räddning, men så ängslig och förvirrad, som han var, gingo tankarna, som de ville, och de började nu syssla med allt det, som han hade sett, medan han flög fram över Bergslagerna. Nog var det bra märkvärdigt, att det fa
"Nå, hur går det?" sade björnen. "Vill du, eller vill du inte?"
Pojken strök sig med handen över pa
"Jag vill inte," sade han.
Björnfar kramade honom litet hårdare mellan ramarna utan att säga något.
"Ni ska inte ku
"Då väntar du väl inte heller, att du ska få leva längre?" sade björnen.
"Nej, det väntar jag inte," sade pojken och såg björnfar rakt in i ögonen.
Björnfar klämde till än hårdare med ramarna. Det gjorde så ont, att pojken fick tårarna i ögonen, men han var tyst och sade ingenting.
"Ja, då så!" sade björnfar och höjde den ena ramen långsamt, för han hoppades in i det sista, att pojken skulle ge med sig.
I detsamma hörde pojken, att något knäppte till tätt bredvid dem, och han såg en blank bössmy