Страница 64 из 137
Det regnade lika galet ute på holmen som på alla andra håll. Pojken kunde inte sova för dropparna, som ständigt smattrade ner på honom. Till sist började han gå omkring på holmen. Han tyckte, att han kände regnet mindre, när han rörde sig.
Knappt hade han gått holmen runt, förrän han hörde ett plaskande i vattnet, som skilde holmen från land, och strax därpå såg han en ensam häst komma gående mellan buskarna. det var en gammal krake, så usel och eländig, att pojken inte hade sett maken. Han var bruten och styvbent och så mager, att vartenda benknota syntes under ski
Hästen gick rätt emot platsen, där vildgässen stodo och sovo, och pojken blev rädd, att han skulle trampa på dem. "Vart ska du gå? Se dig för!" ropade han. – "Jaså, där är du," sade hästen och kom fram till pojken. "Jag har gått hela milen för att råka dig." – "Har du hört talas om mig?" frågade pojken förvånad. – "Jag har väl öron, jag med, så gammal jag är. Det är många, som talar om dig nu för tiden."
Han hade böjt ner huvudet, medan han talade, för att ku
"Jag, ville, att du skulle följa med mig och hjälpa mig med en sak," sade hästen. Pojken tyckte, att det var vanskligt att följa den, som såg så eländig ut, och undskyllde sig med det dåliga vädret. "Du har det inte sämre, om du sitter på min rygg än om du ligger här," sade hästen. "Men du vågar kanske inte följa med en sådan hästskojarkrake, som jag är." – "Åjo, det vågar jag väl ändå," sade pojken. – "Väck då gässen, så att vi får göra opp med dem var de ska komma och hämta dig i morgon!" sade hästen.
Strax därefter satt pojken på hästryggen. Den gamla hästen travade undan bättre, än pojken hade trott honom om, men det blev ändå en lång färd genom natt och ruskväder, i
Hästen gick och ställde sig vid staketet. Pojken satt kvar på hans rygg, och med så goda nattögon, som han hade, såg han tydligt hur svårt djuren hade det.
"Hur kommer det sig, att ni står härute i regnet?" frågade han. – "Vi är på väg till en marknad i Örebro, men vi har måst ta in här för regnets skull. Detta är en gästgivargård, men det har kommit så mycket resande, att vi inte får plats i
Pojken svarade ingenting, utan satt tyst och såg sig omkring. Det var inte många av djuren som sovo, utan från alla håll hörde han klagan och missnöje. De hade skäl nog att jämra sig, för vädret hade blivit sämre än förut på dagen. Det hade börjat blåsa en isande kalla vind, och regnet, som nu kom vasst och piskande, var blandat med snö. Det var inte svårt att förstå vad hästen ville, att pojken skulle hjälpa honom med.
"Ser du, att det står en präktig bondgård här mittemot gästgivargården?" frågade hästen. – "Ja," sade pojken, "jag ser det, och jag kan inte begripa, att de inte har begärt husrum åt er däri
Han sprang in på den främmande gården och såg genast, att alla uthus voro låsta och alla nycklar urtagna. Han stod rådvill och hjälplös, men han fick bistånd från oväntat håll. Det var en vindil, som kom brusande med hisklig fart och kastade upp dörren till en stor lada mittframför honom.
Pojken var förstås inte sen att vända tillbaka till hästen. "Det är inte möjligt att komma in i stallet eller i lagården," sade han, "men det fi
I den rika bondgården, som låg mittemot gästgivargården, hade de emellertid den kvällen kommit att sitta uppe mycket längre, än de brukade.
Husbonden där var en trettifem års karl. Han var lång och ståtlig med ett vackert, men rätt dystert ansikte. Under dagen hade han varit ute i regnet och blivit våt som alla andra, och vid kvällsvarden hade han bett sin gamla mor, som ä
Husmodern hade plockat undan kvällsvarden och bäddat hans säng, och sedan hade hon gått in och satt sig i lillkammaren. Ibland kom hon i dörren och såg undrande på honom, som stod vid elden och inte gick och lade sig. "Det är ingenting, mor. Det är bara något gammal, som jag tänker på," sade han.
Saken var den, att när han hade gått förbi gästgivargården helt nyss, hade en hästhandlare kommit och frågat om han ville köpa en häst och hade visat honom ett gammal hästkräk, som var så illa tilltygat, att han måste fråga karlen om han var galen, som ville narra på honom ett sådant utskott. "Ånej, men jag tänkte bara, att eftersom den här hästen har varit i er ägo förut, så skulle ni kanske vilja skaffa den en lugn ålderdom, för det behöver den," hade hästhandlaren svarat.
Då hade han sett på hästen och känt igen den. Det var en, som han själv hade fött upp och kört in. Men det föll honom inte in att köpa ett så gammalt och odugligt kreatur fördenskull. Ånej, visst inte. Han var inte den, som kastade bort sina pengar.
Men i alla fall hade det väckt många mi
Ja, den där hästen hade varit ett bra grant och gott djur. Far hade låtit honom sköta den alltifrån början. Han hade kört in den, och han hade hållit av den mer än allt a
Han hade aldrig velat gå till fots till kyrkan, när han hade den hästen, utan han hade alltid åkt. Det var bara för att få ståta med unghästen. Själv kom han i hemmavävda och hemmasydda kläder, och kärran var simpel och omålad, men hästen var den gra
En gång hade han vågat tala med far om att få köpa sig klädeskläder och att få måla kärran. Far hade stått som förstenad. Sonen hade trott, att gubben skulle få slag. Han hade då försökt få far att förstå, att när han hade en så gra
Far hade ingenting svarat, men ett par dar efteråt hade han rest till Örebro med hästen och sålt honom.