Страница 65 из 137
Det hade varit grymt, men det var klart, att far hade fruktat, att den där hästen skulle ha lockat honom till fåfänga och slöseri, och nu, så här långt efteråt, måste han erkä
"Om far dör och jag får gården," hade han tänkt, "ska jag köpa igen min häst, det första jag gör."
Nu var far död, och han själv satt vid gården sedan ett par år, men han hade inte gjort ett enda försök att köpa tillbaka hästen. Han hade inte tänkt på honom på långliga tider förrän i kväll.
Det var märkvärdigt, att han hade ku
Han visste nog, att folk sade, att far var snål, men det var väl rätt att hålla i pungen och inte kasta bort pengarna i onödan. Det goda, som man hade fått, skulle man väl inte låta förfaras. Det var bättre att kallas snål och sitta på en skuldfri gård än att ha stora lån och dras med som de andra hemmansägarna.
Så långt var han kommen i sina tankar, då han ryckte till, därför att han hörde något besy
Det lät, som om någon ville göra sig lustig över hans visdom, och han höll på att bli ond, när han märkte, att alltihop bara var ett misstag. Det hade börjat blåsa nu, och här hade han stått och blivit så sömnig, att han hade tagit vindens tjutande i skorstenen för riktigt tal.
Han vände ögonen mot väggklockan, och den slog just i detsamma elva tunga slag. det var gruvligt så sent det hade blivit. "Det är på tiden, att du går och lägger dig," tänkte han. Men så kom han ihåg, att han ä
Allting fa
Där mittemot på gästgivargården hörde pojken en gammal skrällande väggklocka slå elva slag. Just då höll han på att lösgöra kreaturen för att föra dem till ladan i bondgården. Det tog rätt lång tid att få dem väckta och ordnade, men äntligen voro de färdiga och tågade in på den snåla bondfolkets gård i en lång rad med pojken som vägvisare.
Men under det att pojken styrde med detta, hade husbonden gått gården runt och stängt höladan, så att när djuren kommo tågande, var dörren låst. Pojken blev stående helt bestört. Nej, han kunde inte låta kreaturen stå där! Han måste in i huset och skaffa reda på nyckeln.
"Håll dem lugna här, medan jag går och hämtar nyckeln!" sade han till den gamla hästen, och därmed sprang han.
Mittpå gårdsplanen hejdade han sig för att fundera ut hur han skulle komma in i huset. Medan han stod där, såg han ett par små vandrare komma gående på vägen och sta
Pojken såg genast, att det var ett par små flickor, och han sprang närmare, för han tänkte, att han kanske kunde få hjälp av dem.
"Se så, Britta Maja," sade den ena, "nu ska du inte gråta längre! Nu är vi vid gästgivargården. Här får vi nog komma in."
Knappt hade flickan sagt detta, förrän pojken ropade till he
De små flickorna hörde orden tydligt, men de kunde inte se den, som talade till dem. Men det undrade de inte så mycket på, för det var ju alldeles kolmörk natt. Den större av dem svarade genast: "Vi vill inte gå in i den där gården, för de, som bor där, är snåla och elaka. Det är för deras skull, att vi två måste gå och tigga på vägen."
"Det kan nog så vara," sade pojken, "men ni ska gå dit i alla fall. Ni ska få se, att det går bra för er."
"Ja, vi kan ju försöka då, men vi blir nog inte en gång insläppta," sade de två små flickorna och gingo upp till boningshuset och knackade på.
Husbonden stod återigen framför elden och tänkte på hästen, när han hörde knackningen. Han gick ut för att se efter vad som stod på och tänkte med detsamma för sig själv, att inte skulle han låta locka sig att släppa in någon vandrare. Men just som han vred upp låset, var en vind till hands och passade på. Den rev dörren ur handen på honom och kastade den mot väggen. Han måste ut på bron för att dra igen dörren, och när han kom tillbaka in i stugan, stodo de små flickorna redan däri
Det var ett par stackars tiggarflickor, trasiga och svultna och smutsiga, ett par små töser, som gingo krökta under påsar, som voro lika långa som de själva.
"Vad är ni för ena, som är ute och driver så sen på natten?" sade husbonden ovänligt.
De två barnen svarade inte genast, utan ställde först från sig sina påsar. Därpå gingo de emot honom och sträckte fram sina små händer till hälsning. "Vi är A
Han tog inte emot de framsträckta händerna och var just färdig att köra ut tiggarungarna, då ett nytt mi
Han blev bitter till si
"Vad har ni för er nu för tiden?" sade han med sträng ton till barnen. "Har inte fattigvården tagit hand om er? Varför stryker ni omkring och tigger?"
"Det är inte vårt fel," svarade den största flickan. "Det är det folket, som vi är hos, som har skickat oss för att tigga."
"Nåja, ni har ju fått påsarna fulla," sade bonden, "ni kan inte klaga. Nu är det bäst, att ni tar fram av det, som ni har med er, och äter er mätta, för här kan ni ingen mat få. Alla kvi
Han slog ut med handen liksom för att visa dem från sig, och hans ögon fingo ett nästan hårt uttryck. Han måste ju vara glad, att han hade haft en far, som hade varit noga om sin egendom. A
Knappt hade han tänkt ut tanken, förrän den gälla och gäckande rösten, som han hade hört förut en gång i kväll, upprepade den ord för ord. Han lyssnade och förstod genast, att det ingenting var: bara vinden, som väsnades i skorstenen. Men det var det märkvärdiga, att när vinden så där upprepade hans tankar, syntes de honom så underligt dumma och hårda och falska.