Страница 63 из 137
XXIV. I Närke
Ysätters-Kajsa
I Närke fa
Namnet Kajsa hade hon fått därför, att hon hade mycket att göra med storm och blåst och sådana där vindtroll alltid bruka kallas så, och tillnamnet därför, att hon skulle vara kommen från Ysätterskärret i Askers socken.
Det tycks nog, som om hon skulle ha haft sitt egentliga hemvist i Asker, men hon brukade också visa sig på andra håll. Ingenstans i hela Närke kunde man vara säker att inte råka ut för he
Hon var inte något mörkt och dystert troll, utan munter och lustig, och vad hon bäst av allt tyckte om, det var ett duktigt blåsväder. Så snart det var vind tillräckligt, drog hon ut för att få sig en dans på Närkesslätten.
Närke består egentligen inte av a
När nu vinden en morgon har samlat krafter ute på Östersjön och sätter av inåt land, går den ganska ohejdat fram mellan Sörmlandskullarna och slipper utan stort besvär in i Närke därborta i Hjälmartrakten. Sedan rusar den åstad tvärsöver Närkesslätten, men rätt i väster råkar den på Kilsbergens höga vägg och blir kastad tillbaka. Då kröker sig vinden som en orm och far av mot söder. Men där möter Tiveden och ger vinden en stör, så att den störtar åstad österut. Nå, i öster fi
Om mornarna brukade Ysätters-Kajsa sitta uppe i någon hög tall på toppen av en bergklint och se ut över slätten. Om det då var vinter och gott före och hon såg många åkande ute på vägarna, skyndade hon sig att blåsa ihop ett yrväder och vräkte upp drivor så höga, att folk nätt och jämnt kunde ta sig hem på kvällen. Var det sommar och gott bärgningsväder, satt Ysätters-Kajsa stilla, ända tills de första hövagnarna hade blivit fullastade, och då kom hon farande med ett par störtskurar, som gjorde slut på arbetet för den dagen.
Det var visst och sant, att hon sällan tänkte på a
Om prosti
Men fastän Ysätters-Kajsa tyckte om alla slags förargliga upptåg, så var det ändå inte något riktigt ont med he
I alla fall voro Närkesborna mången gång ganska trötta på Ysätters-Kajsa, men hon för sin del blev aldrig trött på att ställa till bråk med dem. När hon satt uppe på en molnkant och såg ner på Närke, som låg vänligt och välmående under he
Och så skrattade hon vilt och gäckande som en skata och yrde i väg, dansade och virvlade från det ena hörnet av slätten till det andra. Och när Närkesbon såg hur hon drog fram sitt stoftsläp över slätten, kunde han inte låta bli att småle. För retsam och led, det var hon, men gott ly
Nu för tiden påstår man, att Ysätters-Kajsa skall vara död och borta, hon som alla andra troll. Men sådant är nästan omöjligt att tro. Det är, som om någon skulle komma och säga, att luften hädanefter skall stå stilla över slätten och vinden aldrig mer dansa fram över den med sus och brus och frisk luft och störtskurar.
Den, som anser, att Ysätters-Kajsa är död och borta, kan för övrigt höra hur det gick till i Närke det året, då Nils Holgersson for fram över landskapet, så får han själv säga var han tror.
Marknadsaftonen
Det var dagen före en stor kreatursmarknad i Örebro, och det regnade så, att det stod som spön i backen. Det var ett regn, som han inte kunde komma till rätta med. det föll riktiga strömmar ur molnen, och mången tänkte för sig själv: "Det här är alldeles som på Ysätters-Kajsas tid. Aldrig hade hon så många upptåg för sig som vid marknader. Det skulle ha varit i he
Ju längre det led, desto värre blev regnandet. Framemot kvällen kommo riktiga skyfall, vägarna blevo alldeles bottenlösa, och folk, som hade givit sig av hemifrån med sina kreatur för att komma fram till Örebro i god tid på morgonen, råkade illa ut. Kor och oxar blevo så utledsna, att de inte ville flytta en fot, och flera av de stackars djuren kastade sig omkull mittpå vägen för att visa, att de inte orkade gå längre. Alla, som bodde utmed vägen, måste öppna sina dörrar för de marknadsresande och härbärgera dem efter råd och lägenhet. Det blev överfullt inte bara i boningsrummen, utan också i stall och lador.
De, som kunde, försökte emellertid sträva sig fram till gästgivargården, men när de kommo dit, ångrade de nästan, att de inte hade sta
Det var en väta och smuts och en trängsel på gårdsplanen, som voro förfärlig. Somliga av djuren stodo i riktiga pölar och kunde inte en gång lägga sig ner. Det fa
Pojken och vildgässen hade den kvällen kommit till en holme i Hjälmaren. Den var skild från land bara genom ett smalt och grunt sund, och man kunde nog tänka sig, att det gick an att komma ditöver torrskodd, när det var lågvatten.