Страница 61 из 137
En stund efteråt kom pojken åter upp i skogen till vildgässen. Han gick och tuggade på en morot, som han hade hittat utanför källaren, tyckte, att han hade ätit en präktig kvällsvard, och var nöjd med att han hade fått sitta flera timmar i
Det föll honom då in, att det bästa skulle vara, att han togo sin sovplats i en yvig gran, som stod vid kanten av vägen. Han svingade sig upp i den och flätade ihop ett par småkvistar, så att han fick en bädd att ligga på.
Där låg han en stund och tänkte på det, som han hade hört i stugan, och framför allt på den där herr Karl, som skulle gå omkring här på Djulö skog, men han somnade snart ifrån alltsammans och skulle ha sovit ända till morgonen, om han inte hade vaknat vid att ett par gnisslande järngrindar hade slagits upp alldeles under honom.
Pojken är vaken i ögonblicket, gnuggar sömnen ur ögonen och ser sig omkring. Tätt bredvid sig har han en manshög mur, och över muren skymta träd, som bågna under frukter.
Han tycker först, att detta är bra underligt. Inte fa
Det besy
Det tycks inte heller vara den minsta svårighet att komma in i trädgården. Det fi
I ett ögonblick är pojken nere ur trädet. Han går fram till trädgårdsmästaren med luvan i handen, bugar och frågar om det går an att få se trädgården.
"Ja, det går an," svarade trädgårdsmästaren med rätt barsk röst. "Stig du på bara!"
Han drar därpå igen grindarna och stänger dem med en tung nyckel, som han stoppar i bältet. Under tiden står pojken och betraktar honom. Han har ett strävt ansikte med stora mustascher, vasst pipskägg och skarp näsa. Om han inte hade burit ett blått trädgårdsmästarförkläde och hållit en tung spade i handen, skulle pojken ha tagit honom för en gammal knekt.
Trädgårdsmästaren går inåt trädgården med så stora steg, att pojken måste springa för att ku
Pojken kä
Så kommo de fram ur buskarna, och pojken kan se ut över en stod del av trädgården. Han märker strax, att den inte är särdeles vidsträckt, bara ett par tu
Trädgårdsmästaren har sta
Överallt stå de stoltaste träd och de ljuvligaste blommor, och vattnet i de små kanalerna ligger klart och djupgrönt och speglande. Och pojken tycker, att alltsammans är som ett paradis. Han slår ihop händerna och utbrister: "Jag har då aldrig sett något så vackert! Vad kan det här vara för en trädgård?"
Detta ropar han helt högt, och genast vänder trädgårdsmästaren sig emot honom och säger med barsk röst: "Den här trädgården heter Sörmland. Vad är du för en, som inte vet så mycket? Den har alltid varit räknad som ett av de präktigaste i riket."
Pojken blir en smula fundersam över svaret, men han har så mycket att se på, att han inte hi
De äro så vackra, att pojken skulle vilja sta
Pojken törs inte a
Den, som inte är sen att lyda uppmaningen, det är pojken. Han springer framåt den trädkantade alléen, över de små broarna, upp igenom blomsteranläggningarna, in genom porten. Alltsammans synes just vara avpassat för en sådan som han. Trappstegen äro lagom höga, och han kan öppna vart lås. Men aldrig har han trott, att han skulle få se så mycket vackert. Ekgolven lysa blanka och bonade, taken äro gipsade och fullmålade med bilder. Utefter väggarna hänger tavla vid tavla, möblerna ha förgyllda karmar och äro överdragna med siden. Han ser rum, där väggarna äro klädda med böcker, och han ser rum, där bord och skåp äro fullsatta med klenoder.
Hur mycket han än skyndar sig, hi
"Nå, hur gick det?" frågar trädgårdsmästaren. "Fick du se Pintorpafrun?" Men pojken har inte sett en levande varelse, och när han svarar detta, förvrides trädgårdsmästarens ansikte. "Har Pintorpafrun fått vila och inte jag!" säger han, och pojken har aldrig trott, att sådan förtvivlan kunde darra i en mä
Därpå går trädgårdsmästaren före igen med långa steg, och pojken springer efter, under det att han försöker att se så mycket som möjligt av alla märkvärdigheterna. De gå runt omkring en damm, som är något större än de övriga. Långa, vita paviljonger, lika herrgårdshus, sticka överallt upp ur buskager och blomgrupper. Trädgårdsmästaren sta
Sedan når trädgårdsmästaren med ett par väldiga steg fram till en ny liten damm, som han kallar Båven, men här hör han pojken ge till ett litet utrop av förvåning, och så sta