Страница 60 из 137
Det var alls inga mä
Pojken for fram över Björkviks kyrka och över Bettna och Blacksta och Vadsbro och därpå mot Sköldinge och Floda. Överallt hörde han klockorna ringa. Det ljöd förunderligt vackert uppe i höjden. Det var, som om hela den klara luften hade förbytts till toner och ljud.
"Se, en sak är då säker," sade pojken, "och det är, att vart jag än kommer här i landet, så ska jag alltid råka på sådana här ringande klockor." Och han kände sig trygg vid den tanken, för fast han nu var borta i en a
De hade kommit ett gott stycke in över Sörmland, när pojken fick se en svart punkt, som rörde sig på marken under dem. Han trodde först, att det var en hund, och han skulle inte ha tänkt på den vidare, om det inte hade varit så, att den försökte hålla samma kosa som vildgässen. Den rusade över öppen mark och genom skogsdungar, hoppade över diken, satte över gärdsgårdar och lät ingenting hejda sig.
"Det ser nästan ut, som om Smirre räv voro ute igen," sade pojken. "men, hur som helst, ska vi väl snart flyga ifrån honom,"
Strax därpå satte vildgässen till att flyga med den starkaste fart, som de kunde uppnå, och höllo i härmed, så länge som räven var inom synhåll. När han inte mer kunde se dem, vände de och foro i en stor, vid båge mot väster och söder, nästan som om de hade ämnat flyga tillbaka till Östergötland. "Det måtte nog ha varit Smirre ändå," tänkte pojken, "eftersom Akka så här böjer av åt sidan och tar en a
När det led mot kvällen den dagen, flögo vildgässen fram över ett gammalt Sörmlandsgods, som kallas Stora Djulö. Det stora, vita boningshuset låg med lövträdsparken bakom sig, och framför sig hade det Stora Djulö sjö med dess utskjutande uddar och kulliga stränder. Det såg gammaldags och inbjudande ut, och det var inte utan, att pojken drog en suck, när han for fram över gården, och undrade hur det skulle kä
Men sådant var förstås inte att tänka på. Vildgässen slogo i dess ställe ner ett stycke norr om gården på en skogsäng, som var så översvämmad av vatten, att bara några tuvor stucko upp här och där. Det var nära nog det sämsta natthärbärge, som pojken hade haft på hela resan.
Han satt kvar en stund på gåskarlens rygg utan att veta hur han skulle ställa det för sig. Därpå sprang han med långa hopp från tuva till tuva, tills han kom på fast mark, och skyndade sedan åt det håll, där den gamla gården låg.
Nu hände det sig, att just den kvällen sutto några mä
Man vet ju, att ingenstans i landet fi
När gumman hade talat om historier från Eriksberg och Vibyholm och Julita och Lagmansö och flera andra håll, var det någon, som frågade om det aldrig hade hänt något sådant där besy
Då talade gumman om, att det en gång skulle ha legat ett slott norr om Stora Djulö på en backe, där det numera inte fa
Men sedan sade folk, att herr Karl för det talets skull efter döden inte hade fått ro i sin grav, utan var natt brukade komma till Stora Djulö och gräva i sin lustgård. Ja, nu fa
Här höll gumman upp och tittade bortåt en skum vrå av stugan. "Var det inte något, som rörde sig?" sade sonhustrun. "Jag såg i går, att råttorna hade gjort sig ett stort hål där i vrån, men jag hade så mycket a
"Jo, det ska jag säga dig," sade gumman, "att min egen far en gång såg den. Han kom gående genom skogen en sommarnatt, och plötsligen såg han bredvid sig en hög trädgårdsmur, och ovanför den skymtade han de raraste träd, som var så tyngda av blommor och frukter, att grenarna hände långt ut över muren. Far gick helt sakta framåt och undrade var trädgården hade kommit ifrån. Då öppnades hastigt en port i muren, och en trädgårdsmästare kom ut och frågade om far inte ville se hans lustgård. Karlen hade spade i hand och bar ett stort förkläde som andra trädgårdsmästare, och far skulle just följa honom, när han kom att kasta en blick på hans ansikte. Med detsamma kände far igen den spetsiga pa
Här blev det ett nytt avbrott i berättelsen. Nu var det en eldbrand, som sprakade till, så att gnistor och kol stänkte framåt golvet. Det blev ljust i alla mörka vrår i stugan för ett ögonblick, och gumman tyckte sig se en skymt av en liten pyssling, som satt bredvid råtthålet och hörde på berättelsen, men nu fick brått att laga sig undan.
Sonhustrun tog kvast och skyffel, sopade samman kolen och satte sig ner igen. "Nu kan ni fortsätta, mor," sade hon. Men gumman ville inte. "Det får vara nog för i kväll," sade hon, och rösten lät underlig. De andra ville höra mer, men sonhustrun såg, att gumman hade blivit blek, och att händerna skakade. "Nej, mor är trött nu och måste gå och lägga sig." sade hon.