Страница 57 из 137
Det stora nu
Nästa vår kom Karr en morgon springande genom skogen. "Karr, Karr!" ropade någon efter honom. Karr vände sig om. Han hade inte hört fel. Det var en gammal räv, som stod utanför sin lya och ropade. "Du får lov att säga mig om mä
Karr sprang aldrig genom snåren det året, utan att någon frågade honom om mä
När man tänker på hur fruktad och hatad den gamla Kolmården hade varit, var det allt märkvärdigt att se, att över hundra man varje dag gingo i
Mä
Så komma larverna i början av sommaren och voro mångdubbelt flera, än de hade varit förra året. Men det gjorde ju ingenting, om de bara voro instängda och inte kunde skaffa sig tillräckligt att äta.
Men härmed gick det inte riktigt så, som man hade hoppats. Det var nog larver, som fastnade på limstängerna, och det var hela hopar, som blevo hindrade av limringarna och inte voro i stånd att komma ner från träden, men inte kunde någon säga, att larverna voro instängda. De kröpo på landsvägar, på gärdsgårdarna, uppåt stugväggarna. De vandrade ut över Fridskogens område och in på andra trakter av Kolmården.
"De slutar inte, förrän all vår skog är förstörd," sade mä
Karr vämjdes så vid allt detta, som kröp och gnagde, att han knappt kunde förmå sig att gå utom dörren. Men en dag tyckte han, att han borde gå och höra hur Gråfäll hade det. Han tog genaste vägen mot hans marker och skyndade framåt med nosen mot jorden. När han kom till trädroten, där han förra året hade råkat Hjälplös, låg de
"Då ska jag väl tala om för dig, att du lär ku
När Karr skulle gå hem, följde Gråfäll honom till vägs. Karr hörde då hur en trast, som satt i en grantopp, började ropa: "Där går Gråfäll, som har förstört skogen! Där går Gråfäll som har förstört skogen!"
Karr trodde, att han inte hade hört rätt, men bara en liten stund därefter kom en hare kilande över stigen. När haren såg dem, sta
"Vad menar de med det där?" frågade Karr. – "Jag vet inte rätt," sa Gråfäll. "Jag tror, att småfolken i skogen är missnöjda med mig, därför att det var jag, som rådde till att vi skulle söka hjälp av mä
De gingo tillsammans än en stund, och Karr hörde, att det ropade från alla håll: "Där går Gråfäll, som har förstört skogen!" Gråfäll låtsades, som om han inte hörde det, men Karr trodde sig nu förstå varför han var så nedslagen.
"Du, Gråfäll," frågade Karr hastigt, "vad menar snoken med att du skulle ha slagit ihjäl den, som han tyckte bäst om?" – "Hur kan jag vet det?" sade Gråfäll. "Du vet, att jag aldrig brukar slå ihjäl någon."
Kort därefter mötte de de fyra gamla älgarna: Krokrygg, Hornkrone, Strävmane och Storstarke. De kommo sakta och betänksamt vandrande efter varandra. "Väl mött i skogen!" ropade Gråfäll emot dem. – "Väl mött igen!" svarade älgarna. "Vi ville just råka dig, Gråfäll, för att rådgöra med dig om skogen."
"Det är så," sade Krokrygg, "att vi har fått veta, att det har skett en ogärning här i skogen, och att det är därför, att den inte har blivit straffad, som hela skogen blir förstörd." – "Vad är det för en ogärning?" – "Det är någon, som har slagit ihjäl ett oskadligt djur, som han inte kunde äta. Sådant räknas som en ogärning här i Fridskogen." – "Vem är det, som har gjort ett sådant nidingsdåd?" sade Gråfäll. – "Det lär ska vara en älg, och vi skulle nu fråga dig om du vet vem det kan vara." – "Nej," sade Gråfäll, "jag har aldrig hört talas om en älg, som har slagit ihjäl ett oskadligt djur."
Gråfäll skildes från de gamla och vandrade vidare mot Karr. Han hade blivit allt tystare och gick med djupt nersänkt huvud. De kommo att gå förbi Kryle, huggormen, där han låg på sin häll. "Där går Gråfäll, som har förstört skogen," väste Kryle, han som alla andra. Nu hade Gråfäll förlora tålamodet. Han gick fram till ormen och lyfte framfoten. "Tänker du slå ihjäl mig, som du slog ihjäl den gamla snokhonan?" sade Kryle. – "Har jag slagit ihjäl en snokhona?" frågade Gråfäll. – "Första dagen du kom i skogen, slog du ihjäl snoken Hjälplös' hustru," sade Kryle.
Gråfäll gick hastigt från Kryle och fortsatte att vandra bredvid Karr. Plötsligt sta
Karr gick hem, men detta samtalet hade gjort honom orolig, och redan nästa dag kom han på nytt ut i skogen för att råka älgen. Då stod Gråfäll ingenstans att fi
På hemvägen var Karr vid så dåligt ly
När Karr kom gående i dessa tankar, fick han se skogvaktaren, som stod och pekade uppåt ett träd. "Vad är det du ser efter?" frågade en karl, som stod bredvid. – "Det har kommit sjukdom bland larverna," sade skogvaktaren.