Страница 56 из 137
Älgen sprang än en gång undan med sådan fart, att hunden inte kunde hi
Karr stod under en gran, som hade yviga, släpande grenar och grova, mörkgröna barr. Han såg noga på trädet och tyckte då, att det var, som om dess barr rörde sig. När han gick än närmare, upptäckte han en mängd gråvita larver, som trevade sig fram utmed trädgrenarna och åto av barren. Det fa
"Den där granen får nog inte behålla många barr," tänkte han och vände blickarna mot närmaste träd. Detta var också en stor, ståtlig gran, men den såg likadan ut. "Vad kan detta vara?" tänkte Karr. "Det är synd om de vackra träden. De har snart inte mycken fägring kvar. "Han gick från träd till träd och försökte att ta reda på hur det stod till med dem. "Där är en tall. Den har de kanske inte vågat sig på," tänkte han. Men de hade angripit också tallen. "Och där en björk. Jo, där också, där också! Det här kommer inte skogvaktaren att tycka om," tänkte Karr.
Han sprang längre inåt snåren för att få veta hur vitt förhärjelsen var spridd. Vart han kom, hördes samma tickande, kändes samma lukt, och föll samma barr-regn. Han behövde inte sta
Plötsligen kom han till en trakt, där ingen doft kändes, och där det var tyst och stilla. "Här är det slut med deras herravälde," tänkte hunden, sta
Här i
"Vad i all världen går det åt skogen?" frågade Karr, när han kom fram till älgarna, som stodo med hängande huvud och långt framskjuten överläpp och sågo fundersamma ut. – "Det kan ingen säga." svarade Gråfäll. "Det här insektfolket har varit det maktlösaste i skogen och har aldrig förr gjort någon skada, men på de sista åren hade det helt hastigt växt till i mängd, och nu ser det ut, som om det skulle komma att förstöra hela skogen." – "Ja, detta ser illa ut," sade Karr, "men jag märker, att de visaste i skogen har kommit samman för att rådpläga, och de har kanske fu
När hunden sade detta, lyfte Krokrygg mycket högtidligt det tunga huvudet, klippte med de långa öronen och sade: "Vi har kallat dig hit, Karr, för att få veta om mä
Karr förstod, att älgarna hade svårt att komma fram med vad de ville säga, och han försökte hjälpa dem. "Det är kanske er mening att jag ska låta mä
En stund därefter var Karr på hemvägen. När han skyndade fram i djupt bekymmer över allt, vad han hade fått veta, kom en stor, svart snok emot honom. "Väl mött i skogen!" väste snoken. – "Väl mött igen!" gläfste Karr och skyndade förbi utan att sta
När Karr svarade detta, slank ormen in under en trädrot och fortsatte inte samtalet, förrän han låg väl skyddad i ett trångt hål. "Hälsa då Gråfäll," sade han, "att om han vill dra bort från Fridskogen och inte sta
Nästa dag gingo brukspatronen och skogvaktaren framåt en skogsväg. Karr sprang bredvid dem till en början, men om en stund försva
De följde skallet in i den tätaste skogen, men där tystnade det. De sta