Страница 55 из 137
Hjälplös
Djupt i
När våren kom, kröpo små prickiga larver fram ur äggen och började äta granbarr. De hade god aptit, men de kommo aldrig att göra träden någon allvarsam skada, därför att de belvo hårt eftersatta av fåglar. Det var sällan mer än några hundra larver, som undgingo förföljarna.
De stackars larver, som hu
En sådan där osäker och obemärkt tillvaro förde nu
Men att nu
När han nu sänkte huvudet över kallastånden, råkade han väcka en stor, svart orm, som låg och sov under dem. Älgen hade hört Karr tala om de giftiga huggormar, som fu
Så snart Gråfäll var borta, dök en a
"Är det verkligen möjligt, att du är död, gamla Harmlösa?" väste ormen. "Och vi två, som har levat så många år tillsammans! Vi, som har haft det så gott med varandra, och som har mått så väl här i kärret, att vi har blivit äldre än alla andra snokar i skogen! Det var den värsta sorg, som kunde drabba mig."
Snoken var så bedrövad, att hans långa kropp ringlade sig, som om den hade blivit sårad. Till och med grodorna, som levde i ständig ängslan för honom, tyckte, att det var synd om honom.
"Vad den måtte vara elak, som slår ihjäl en stackars snok, som inte kan försvara sig!" väste ormen. "Han förtjänar sa
När ormen hade givit detta löfte, kröp han ihop i rundel och lade sig att fundera. Men det kan knappast tänkas något svårare för en fattig snok än att utkräva hämnd på en stor, kraftig älg, och den gamla Hjälplösa funderade i både dagar och nätter utan att fi
Men en natt, så snoken låg där med sina hämndtankar och inte kunde sova, hörde han ett lätt prassel ovanför sitt huvud. Han såg upp och varsnade några nu
Nästa förmiddag drog snoken bort till Kryle, huggormen, som bodde i en stenig och höglänt trakt av Fridskogen. För honom berättade han nu om den gamla snokhonans död och bad, att han, som kunde ge så farliga bett, skulle åta sig att hämnas. Men Kryle var inte mycket benägen att ge sig i strid med älgarna. "Om jag anfölle en älg," sade han, "skulle han genast slå ihjäl mig. Gamla Harmlösa är död, och vi kan inte skaffa he
När snoken fick detta svar, höjde han huvudet en hel fot från marken och väste alldeles förskräckligt. "Visch, vasch! Visch, vasch!" sade han. "Det är skada, att du, som har fått sådana vapen, ska vara så feg, att du inte törs bruka dem." När huggormen hörde detta, blev också han vred. "Kryp din väg, gamla Hjälplös!" väste han. "Giftet ri
Men snoken rörde sig inte ur fläcken, och en lång stund lågo ormarna där och väste otidigheter mot varandra. När Kryle var så ond, att han inte orkade väsa, utan bara rörde tungan fram och tillbaka, slog snoken hastigt om och började tala ur en helt a
"Jag hade egentligen ett ärende till," sade han och sänkte rösten till en mild viskning, "men nu har jag väl retat dig så, att du inte mer vill hjälpa mig?" – "Om du bara inte ber mig om något vanvettigt, vill jag nog stå dig till tjänst." – "I granarna nära mitt kärr," sade snoken, "bor ett fjärilfolk, som flyger om nätterna på sensommaren." – "Jag vet nog vilka du menar," sade Kryle, "vad är det med dem?" – "Det är det minsta insektfolket i skogen," sade Hjälplös, "och det oskadligaste av alla, därför att larverna nöjer sig med att bara äta granbarr." – "Ja, jag vet," sade Kryle. – "Jag är rädd för att det där fjärilfolket snart blir alldeles utrotat," sade snoken. "Det är så många, som plockar bort larverna om våren." Nu trodde Kryle sig förstå, att snoken önskade behålla larverna för egen räkning, och han svarade vänligt: "Vill du, att jag ska säga till ugglorna, att de lämnar de där granmaskarna i fred?" – "Ja, det vore bra, ifall du, som har något att säga till om i skogen, kunde utverka detta," sade Hjälplös. – "Kanske jag också ska fälla ett gott ord för barrplockarna hos trastarna?" sade huggormen. "Jag vill gärna stå till tjänst, när du inte begär något orimligt." – "Nu har du gett mig ett löfte, Kryle," sade Hjälplös, "och jag är glad, att jag begav mig hit till dig."
Nu
Flera år efter detta låg Karr en morgon och sov ute på förstubron. Det var på försommaren, i de korta nätternas tid, och det var full dager, fast solen inte var uppe än. Då vaknade Karr vid att någon ropade hans namn. "Är det du, Gråfäll?" frågade Karr, för han var van, att älgen kom och hälsade på honom nästan var natt. Han fick intet svar, men han hörde på nytt, att någon kallade honom. Han tyckte, att han kände igen Gråfälls röst, och skyndade åstad efter ljudet.
Karr hörde, att älgen sprang framför honom, men kunde inte hi
Gråfäll skyndade före, rätt genom snåren, och Karr var på nytt nära att tappa spåret. "Karr, Karr!" skrek Gråfäll med ett riktigt vrålande. "Kä