Страница 58 из 137
Karr blev otroligt förvånad, men han blev nästan än mer förargad över att snoken hade haft makt att hålla sitt ord. Nu skulle väl Gråfäll nödgas sta
Mittunder det att Karr var som mest bedrövad, fick han en tanke, som något litet tröstade honom. "Snoken ska kanske inte behöva bli så gammal," tänkte han. "Han ska väl inte alltid ligga skyddad under en trädrot. Bara han har skaffat bort larverna, vet jag vem som ska bita ihjäl honom."
Det hade verkligen uppkommit en sjukdom bland larverna, men den första sommaren ha
Förödelsen kom, men inte bara över skogen, utan också över larverna själva. Sjukdomen spred sig hastigt från skogstrakt till skogstrakt. De sjuka larverna upphörde att äta, kröpo upp till trädens toppar och dogo där. Det blev stor glädje bland mä
Karr, hunden, gick var dag i bister förnöjelse och tänkte på den stunden, då han skulle våga bita ihjäl Hjälplös.
Men larverna hade hu
Med flygande fåglar fick Karr hälsningar från Gråfäll, att han var i livet och hade det gott. Men fåglarna anförtrodde Karr, att Gråfäll flera gånger hade varit hårt förföljd av krypskyttar, och att han endast med största svårighet hade kommit undan.
Karr levde i sorg och längtan och bekymmer. Och ä
Hämnden
En eftermiddag slog Akka från Kebnekajse och he
Våren var efterbliven, såsom den brukar vara i bergstrakter, och isen täckte hela sjön så när som på en rand öppet vatten utmed land. Gässen störtade sig genast i vattnet för att bada och leta efter föda, men Nils Holgersson hade på morgonen tappat sin ena träsko, och han begav sig in bland alar och björkar, som växte på stranden, för att söka efter något, som han kunde binda om foten.
Pojken fick gå tämligen långt, i
Till sist fick han syn på ett stycke näver och stod just och passade det på foten, när han hörde ett prassel bakom sig. Han vände sig om och såg, att en orm kom skjutande genom riset rätt emot honom. Den var ovanligt lång och tjock, men pojken såg strax, att den hade en vit fläck på vardera kinden, och blev stående stilla. "Det är ju bara en snok," tänkte han. "Den kan väl inte göra mig något."
Men in nästa ögonblick fick han en så kraftig stöt i bröstet av ormen, att han föll omkull. Pojken kom på fötter i all hast och sprang undan, men ormen följde honom. Det var risig och stenig mark, och pojken kom inte sy
Plötsligen såg pojken rätt framför sig en stor sten med branta sidor, och han gav sig till att klättra uppför den. "Hit måtte väl inte snoken ku
Tätt bredvid pojken, på toppen av blocket, låg en a
"Den där skötte sin sak bra," tänkte pojken och drog djupt efter andan, när han så hur ormen gjorde ett par häftiga ryck och sedan blev liggande stilla. "Jag tror inte, att jag har varit i värre fara på den här resan."
Han hade knappt hu
Den svart fågeln gick med långa steg fram och tillbaka utmed ormkroppen och vände på den med näbben. Till sist slog han ut med vingarna och skrek till med en gäll röst, att den skar i öronen: "Det är bestämt Hjälplös, snoken, som ligger här död." Han gick än en gång längs efter honom, och därpå blev han stående i djup begrundan och krafsade sig med foten i nacken. "Det är omöjligt, att det kan fi
Han tycktes just ämna köra näbben i ormen, men plötsligen hejdade an sig. "Du ska inte vara någon dumbom, Bataki," sade han. "Du kan väl aldrig tänka på att äta opp ormen, förrän du har kallat hit Karr. Inte skulle han våga tro, att Hjälplös är död, om han inte får se honom själv."
Pojken försökte hålla sig tyst, men fågeln var så löjligt högtidlig, där han gick och pratade för sig själv, att han inte kunde låta bli att skratta.
Fågeln hörde honom, och med ett enda flaxande var han uppe på stenen. Pojken reste sig hastigt och gick emot honom. "Är det inte du, som kallas Bataki, korpen, och är god vän med Akka från Kebnekajse?" frågade pojken. Fågeln betraktade honom noga, och därpå nickade han tre gånger med huvudet. "Det är väl aldrig du, som flyger omkring med vildgässen, och som de kallar Tummetott?" – "Jo, det är inte så utan," sade pojken.
"Det var fasligt bra, att jag råkade dig. Du kan kanske säga mig vem, som har slagit ihjäl den här snoken." – "Det var den stenen, som jag rullade ner mot honom, som slog ihjäl honom," sade pojken och berättade hur allt hade gått till. – "Det var duktigt gjort av en, som är så liten som du," sade korpen. "Jag har en vän här i trakten, som blir glad åt att den här ormen är dödad, och jag skulle önska, att jag kunde göra sig en återtjänst." – "Tala då om för mig varför du är så glad över att snoken är död!" sade pojken. – "Å," sade korpen, "det är en lång historia. Den har du inte tålamod att höra på."
Men pojken påstod, att det hade han nog, och nu berättade korpen hela historien om Karr och Gråfäll och snoken Hjälplös. När han hade slutat, satt pojken tyst en stund och såg framför sig. "Nu ska du ha tack," sade han. "Det är, som om jag skulle förstå mig bättre på skogen, sedan jag har hört det här. Jag undrar om det fi