Страница 53 из 137
Det där var det, som hunden hade råkat påmi
"Nå, men de lever kanske ä
Han fick en oemotståndlig lust att få veta något härom, medan det ä
Skogvaktaren hade inte a
Nu lyfte skogvaktaren upp kalven och började släpa honom mot land. När hunden förstod, att kalven skulle bli räddad, blev han utom sig av glädje. Han hoppade runt omkring skogvaktaren, slickade hans händer och gnällde av belåtenhet.
Skogvaktaren bar hem kalven och stängde in honom i en kätte i lagården. Sedan måste han skaffa hjälp till att dra upp den döda älgkon ur myren, och först när allt detta var gjort, kom han ihåg, att han skulle skjuta Karr. Han lockade till sig hunden, som hade följt honom hela tiden, och vandrade på nytt inåt skogen med honom. Till en början gick skogvaktaren rakt fram emot hundgraven, men under vandringen tycktes han komma på andra tankar, för bäst som det var, vände han och gick upp mot herrgården.
Karr hade följt honom helt lugnt, men när han märkte, att skogvaktaren gick fram till hans gamla hem, blev han orolig. Skogvaktaren hade säkert funderat ut, att det var han, som bragt älgkon om livet, och nu skulle han upp till herrgården och bli straffad, i
Men att få stryk, det var värre än allt a
Brukspatronen stod på förstutrappan, när skogvaktaren kom gående. "Vad i all världen är det för en hund, som skogvaktaren kommer med?" sade han. "Det är väl inte Karr heller? Han måste väl vara död för länge sedan." Skogvaktaren började då berätta om älgarna och Karr gjorde sig så liten han kunde och kröp ihop bakom skogvaktarens ben liksom för att gömma sig.
Men skogvaktaren talade inte om saken så, som hunden hade väntat. Han hade bara beröm för Karr. Han sade, att det var tydligt, att hunden hade vetat, att älgarna voro i nöd, och hade velat rädda dem. "Brukspatron får göra, hur han vill, men den här hunden kan jag inte skjuta," sade skogvaktaren till sist.
Hunden reste på sig och spetsade öronen. Han kunde knappt tro, att han hörde rätt. Fast han inte gärna ville visa hur ängslig han hade varit, kunde han inte låta bli att gnälla en smula. Kunde det vara möjligt, att han skulle få behålla livet bara därför, att han hade varit orolig för älgarna?
Brukspatronen tyckte också, att Karr hade uppfört sig väl, men som han i alla fall inte ville ha honom tillbaka, visste han inte genast vad han skulle besluta. "Om skogvaktaren vill ta hand om honom och ansvara för att han uppför sig bättre än hittills, så kan han få leva," sade han om en stund. Ja, det var skogvaktaren villig till, och på detta sätt kom Karr att flytta till skogvaktarbostället.
Gråfälls flykt
Från den dagen, då Karr kom till skogvaktaren, slutade han alldeles upp med att driva olovlig jakt i skogen. Detta kom sig inte bara därav, att han hade blivit skrämd, utan han ville inte, att skogvaktaren skulle bli ond på honom. För sedan skogvaktaren hade räddat hans liv, älskade han honom över allt a
När det var lugnt på skogvaktarbostället, när inga steg hördes på vägen och husbonden gick och sysslade med sina trädplantor, som han drog upp på ett grönsaksland, brukade Karr använda tiden till att leka med älgkalven.
Till en början hade Karr inte alls haft någon lust att ta sig an honom. Men som han följde husbonden överallt, gick han också med honom till lagården, när han gav älgkalven mjölk, och han brukade sitta utanför kätten och betrakta honom. Skogvaktaren kallade kalven Gråfäll, därför att han inte tyckte, att han förtjänade ett gra
Älgkalven blev sämre dag för dag, växte inte, och till sist orkade han inte en gång resa sig, när han fick se Karr. Hunden sprang då upp i kätten till honom, och därvid glimtade det till i den stackarens ögon, som om han hade fått en stark önskan uppfylld. Sedan dess brukade Karr hälsa på älgkalven var dag och tillbragte hela timmar hos honom för att slicka hans päls, leka och rasa med honom och undervisa honom om något av varje, som ett skogsdjur behöver ha reda på.
Det var märkvärdigt, att alltsedan Karr hade tagit sig för att hoppa in till älgkalven, började de
Gråfäll hade levat fem somrar på skogvaktarbostället, då brukspatronen fick ett brev från en zoologisk trädgård i utlandet med förfrågan om den finge köpa älgen. Brukspatronen tyckte om förslaget, skogvaktaren blev bedrövad, men hade inte makt att säga nej, och så blev det beslutat, att älgen skulle säljas. Karr fick snart reda på vad som var i görningen och skyndade till älgen för att tala om, att det var meningen att sända bort honom. Hunden var i största ängslan över att mista honom, men älgen tog saken lugnt och tycktes varken bli glad eller ledsen. "Tänker du låta föra bort dig utan motstånd?" frågade Karr. – "Vad skulle det tjäna till att göra motstånd?" sade Gråfäll. "Jag ville helst sta