Страница 52 из 137
Andra skogar få vara rädda för mä
Det var säkert, att både östgötar och sörmlä
Skogen fortfor dock att vara mäktig och farlig, ända tills en vacker dag en vandrare, som hade trängt långt in i skogsdjupet, råkade upptäcka att det fa
Och nu kom det, som bröt skogens makt. Mä
Även där skogen inte blev alldeles bortröjd, blevo de gamla träden fällda och de täta snåren genomhuggna. Vägar drogos fram överallt, och vilddjur och rövare jagades bort. När mä
Det var en lycka för skogen, att det inte fa
Mä
Så började de att hämta timmer och plank ur skogen och sålde till slättborna, som redan hade gjort ända på sin skog. De märkte snart, att om de bara fore förståndigt fram, kunde de få sitt levebröd av skogen likaväl som av åkern och av gruvan. Och då kommo de att betrakta den på a
Karr
Tolv år ungefär i
Skogvaktaren lade koppel på hunden för att leda honom till ett ställe i skogen, där alla uttjänta hundar från herrgården brukade skjutas och begravas. Han var ingen elak karl, men han var rätt belåten med att få skjuta hunden, därför att han visste, att det inte bara var får och höns, som han brukade jaga. Alltsomoftast var han i
Hunden var liten och svart med gul bringa och gula framben. Han hette Karr och var så klok, att han begrep allt vad mä
Det var därför, att de vandrade genom skogen, som hunden var så noga med att inte låta märka någon ängslan. Det utbredde sig nämligen en stor, vid skog på alla sidor om det gamla bruket, och den skogen var beryktad både bland djur och mä
När hunden fördes genom skogen, tänkte han på vilken buse han hade varit för alla smådjuren, som bodde där. "Nu, Karr, skulle de allt vara glada i
"Vad skulle det ha varit för roligt att leva, om jag inte hade fått jaga allt ibland?" sade han. "Vem som vill, må ångra sig, men inte lär det bli jag."
Men just som hunden sade detta, kom en besy
Nu var detta just i början av sommaren. Älgkorna hade helt nyss fött sina ungar, och förra kvällen hade det lyckats hunden att skilja en älgkalv, som inte kunde vara mer än fem dagar gammal, från hans mor och driva honom ner på en myr. Där hade han jagat honom fram och tillbaka bland tuvorna, egentligen inte för att fånga in honom, utan bara för att roa sig åt hans förskräckelse. Älgkon visste, att myren var bottenlös så där nyss efter tjällossningen och inte ä