Страница 51 из 137
På landsvägen kom en man, som drev framför sig en flock skånska grisar, som inte voro mer än några veckor gamla och kunde säljas uppåt landet. De traskade på tappert, så små de voro, och höllo sig tätt intill varandra liksom för att få skydd. "Nöff, nöff, nöff, vi har kommit för tidigt från far och mor. Nöff, nöff, nöff, hur ska det gå med oss, fattiga barn?" sade smågrisarna. Inte en gång vildgässen hade hjärta att föra spektakel med sådana små stackare. "Det blir bättre för er, än ni nånsin kan tro," ropade de när de foro förbi dem.
Vildgässen voro aldrig i så gott humör, som när de fingo fara fram över en slättbygd. Då gjorde de sig ingen brådska, utan flögo från gård till gård och skämtade med tamdjuren.
Medan pojken red fram över slätten, kom han att tänka på en saga, som han hade hört någon gång för längesedan. Han mindes den inte riktigt, men det var någon om en kjortel, som till hälften var sömmad av guldvävd sammet och till hälften av grå vadmal. Men den, som ägde kjorteln, prydde vadmalsvåden med så mycket pärlor och ädla stenar, att den lyste skönare och dyrbarare än gyllentyget.
Han kom ihåg det där om vadmalsvåden, när han såg ner på Östergötland, därför att det bestod av en stor slätt, som låg inklämd mellan två bergiga skogstrakter, en i norr och en i söder. De båda skogshöjderna lågo vackert blåa och skimrande i morgonljuset, som om de voro täckte med guldslöjor, och slätten, som bara bredde ut den ena vinternakna åkern efter den andra, var i och för sig inte vackrare att se på än grå vadmal.
Men mä
Gässen hade lämnat Ombergstrakten och foro mot öster utefter Göta kanal. Den höll också på att göra sig i ordning för sommaren. Arbetare gingo och lagade kanalbankarna och tjärbeströko de stora slussportarna.
Ja, det arbetades överallt för att ku
Vid Norrköping lämnade vildgässen slättbygden och flögo uppåt Kolmården. De hade en stund följt längsefter en gammal backig landsväg, som slingrade sig utmed klyftor och gick fram under vilda bergväggar, när pojken plötsligen gav till ett utrop. Han hade suttit och svängt foten fram och tillbaka, och den ena träskon hade glidit av honom.
"Gåskarl, gåskarl, jag har tappat min sko!" skrek pojken.
Gåskarlen vände och sänkte sig mot marken, men då såg pojken, att två barn, som hade kommit gående framåt vägen, hade tagit upp hans sko.
"Gåskarl, gåskarl," skrek pojken hastigt, "far oppåt igen! Det är för sent. Jag kan inte få igen min sko."
Men nere på vägen stodo Åsa gåsapiga och he
"Det var vildgässen, som tappade den," sade lille Mats.
Åsa gåsapiga stod länge tyst och funderade över fyndet. Till sist sade hon långsamt och eftersi
"Ja, det måste det säkert ha varit," sade lille Mats.
De vände på träskon och betraktade den noga, för det är inte alla dar, som man hittar Goa-Nisses träsko på landsvägen.
"Vänta,vänta, lille Mats!" sade Åsa gåsapiga. "Här står något att läsa på ena sidan."
"Ja, det gör det. Men det är så små bokstäver."
"Låt mig se! Jo, det står – Det står: Nils Holgersson fr. V. Vemmenhög."
"Det var det märkvärdigaste jag någonsin har hört!" sade lille Mats.
XXII. Karrs och Gråfälls saga
Kolmården
Norr om Bråviken, där gränsen går fram mellan Östergötland och Sörmland, reser sig ett berg, som är flera mil långt och mer än en mil brett. Om det hade en höjd som svarade mot längden och bredden, skulle det vara ett av de präktigaste berg, som fu
Det händer ibland, att man råkar på ett bygge, som har blivit så stort tilltaget från början, att ägaren aldrig har lyckats att få det färdigt. När man kommer fram till det, ser man tjocka grundmurar, starka valvbågar och djupa källare, men det fi
Men liksom till ersättning för klintar och klättar har den stora bergstrakten i alla tider varit klädd med höga och väldiga träd. Ekar och lindar ha stått i utkanterna och i dalgångarna, björkar och alar kring sjöstränderna, tallar uppe på de branta avsatserna och granar överallt, där de ha fu
Det är nu så längesedan Kolmården växte upp, att det är omöjligt att säga hur det kom sig, att den blev sådan den blev. Den hade väl en svår tid i början på den kala berggrunden, och den blev härdad genom att nödgas skaffa sig fotfäste bland hårda hällar och föda ur magra grusbackar. Det gick med den som med mången, som får slita ont i ungdomen, men blir stark och kraftig, när han blir färdig. När skogen var fullvuxen hade den träd som voro tre famnar i omkrets, trädens grenar voro sammanflätade till ett ogenomträngligt nät, och marken var genomvävd av hårda, hala rötter. Det var ett ypperligt tillhåll för vilda djur och rövare, som visste hur man skulle krypa och klänga och smyga för att komma fram genom den. Men för andra hade den inte mycket lockande. Den var mörk och kulen, villsam och ovägad, risig och stickande, och de gamla träden sågo ut som troll, där de stodo med skägg på grenarna och mossa på stammarna.
När mä