Страница 31 из 137
Men vildgässen voro visst inte utom fara. För det första gjorde gungningen dem ohjälpligt sömniga. Oupphörligen ville de vända huvudet bakåt, sticka näbben in under vingen och sova. Ingenting kan vara farligare än att på detta sätt falla i sömn, och Akka ropade oupphörligen: "Somna inte, vildgäss! Den, som somnar, kommer bort från flocken. Den som kommer bort från flocken, är förlorad."
Trots alla försök att stå emot, somnade den ena efter den andra, och själva Akka var mycket nära att slumra in, när hon plötsligen såg något runt, mörkt höja sig över toppen av en våg. "Sälar, sälar! sälar!" ropade Akka med hög, gäll röst och höjde sig i luften med smällande vingslag. Det var i yttersta stunden. I
Så voro vildgässen åter uppe i stormen, som drev dem framför sig utåt havet. Ingen vila u
De slogo ner på vattnet igen, så snart de tordes. Men när de hade gungat på vågorna en stund, blevo de sömniga på nytt. Och när de somnade, kommo sälarna simmande. Om inte den gamla Akka hade varit så vaksam, skulle inte en enda av dem ha sluppit lyckligt undan.
Hela dagen fortfor stormen, och den anställde fruktansvärda härjningar bland de massor av fåglar, som vid de
Hela dagen varade stormen, och Akka började till sist undra om hon och flocken skulle förolyckas. De voro nu dödströtta, och ingenstans såg hon någon plats, där de kunde få vila. Mot kvällen vågade hon inte lägga sig ner på havet, därför att detta nu helt plötsligt fylldes av stora isflak, som törnade mot varandra, och hon fruktade för att de skulle bli krossade mellan dessa. Ett par gånger försökte vildgässen ställa sig på isflaken. Men en gång sopade de vilda stormen ner dem i vattnet. En a
I solnedgången voro gässen än en gång uppe i luften. De flögo framåt, ängsliga för natten. Mörkret tycktes komma alltför hastigt över dem de
Det var förfärligt, att de ä
Himlen stod molnhöjd, månen höll sig dold, och mörkret kom hastigt. På samma gång fylldes hela naturen av en hemskhet, som kom de modigaste hjärtan att förfäras. Nödställda flyttfåglars rop hade ljudit över havet hela dagen, utan att någon hade givit akt på dem, men nu, när man inte mer såg vem det var, som upphävde dem, föreföllo de dystra och skrämmande. Nere på havet stötte drivisflaken mot varandra med ett starkt dånande. Sälarna stämde upp sina vilda jaktsånger. Det var, som om himmel och jord hölle på att störta samman.
Fåren
Pojken hade en stund suttit och sett ner i havet. Plötsligt tyckte han, att det började brusa starkare än förut. Han såg upp. Rätt framför honom på bara ett par meters avstånd reste sig en skrovlig och naken bergvägg. Nere vid dess fot slogos vågorna till högt uppsprutande skum. Vildgässen flögo rakt mot klippan, och pojken kunde inte förstå a
Knappt ha
Det första, som de resande tänkte på, i
När vildgässen märkte, att ingen a
Så började vildgässen se sig om i
När vildgässen hade vant sig vid den skumma dagen i grottan, sågo de fåren mycket väl. De vuxna kunde vara ungefär lika många som de själva, men dessutom fa
Vildgässen trodde då, att fåren voro missnöjda över att de hade tagit in i deras grotta. "Det är kanske inte till lags, att vi har kommit in här i huset?" sade Akka. "Men vi kan inte hjälpa det, för vi är vinddrivna. Vi har farit omkring i stormen hela dagen, och det voro gott att få sta
När Akka sade detta, reste sig den gamla tackan. "Jag tror nog, att det vore bättre för er att flyga omkring i starkaste storm än att sta
Hon visade dem fram till en grop i marken, som var full av vatten. Därbredvid låg en hög med agnar och boss, och den bad hon dem hålla till godo med. "Vi har haft sträng snövinter i år här på ön, " sade hon. "Bönderna, som äger oss, kom ut till oss med hö och havrehalm, för att vi inte skulle svälta ihjäl. Och det här skräpet är allt, som är kvar av välfägnaden."
Gässen störtade sig genast över maten. De tyckte, att de hade råkat väl ut, och voro i sitt bästa ly
"Jag kan inte stå till svars med att låta er somna utan att tala om, att här är osäkert," sade han. "Vi kan inte ta emot nattgäster nu för tiden." Äntligen började Akka förstå, att detta var allvar. "Vi ska fara vår väg, eftersom ni nödvändigt önskar det," sade hon. "Men vill ni inte först tala om vad det är, som plågar er? Vi har inte reda på någonting. Vi vet inte en gång vart vi är komna." – "Detta är Lilla Karlsön," sade gumsen. "Den ligger utanför Gotland, och det är inga andra än får och havsfåglar, som bor här." svarade gumsen. "Vi har ingenting att göra med mä