Страница 32 из 137
"Sta
"Det är inte roligt att tala om, att vi är hjälplösa", sade nu den gamla tackan. "Vi kan inte reda oss bättre, än om vi vore tamfår." "Tror ni, att de kommer hit i natt?" sade Akka. – "Det är inte a
"Men om de får hålla på så här, så blir ni ju rent utdöda," sade Akka. – "Ja, det ska inte dröja länge, förrän det är sluta med alla fåren på Lilla Karlsön," sade tackan.
Akka stod där rätt tvehågsen. Inte var det roligt att ge sig ut i stormen igen, och inte var det gott att sta
Han gick fram till grottöppningen, kröp ner bakom en sten, för att han skulle få lä för stormen, och satte sig att vaka.
När pojken hade suttit där en stund, tycktes stormen avtaga. Himlen blev klar, och månskenet började leka på vågorna. Pojken gick till grottöppningen för att se ut. Grottan befa
Inga rävar såg han ä
Pojken stod och skrämde upp sig för de där trollen, så att han nästan glömde att spana efter rävarna. Men nu hörde han en klo skrapa mot en sten. Han så tre rävar komma uppför branten, och så snart som han visste, att han hade något verkligt att göra med, blev han lugn igen och inte ett grand rädd. Det föll honom in, att det var bra synd att bara väcka gässen och lämna fåren åt sitt öde. Han tyckte, att han skulle vilja ställa till på a
Han sprang hastigt inåt grottan, skakade storgrumsen i hornen, så att han vaknade, och svängde sig på samma gång upp på hans rygg. "Res på er, far, så ska vi försöka att skrämma rävarna en smula!" sade pojken.
Han hade försökt att vara så tyst som möjligt, men rävarna måste allt ha hört något buller. När de kommo upp till grottans my
När de kommo längre in i grottan, sta
Pojken satt på den gamla gumsens rygg och såg hur de smögo sig fram. Stöt nu raskt fram!" viskade pojken. Storgumsen stötte till, och den första räven kastades huvudstupa tillbaka mot öppningen. "Stör nu till åt vänster!" sade pojken och vände gumsens stor huvud åt rätt håll. Gumsen måttade ett förfärligt slag, som träffade den andra räven i sidan. Han rullade runt flera gånger, i
"Nu tänker jag, att de har fått nog för i natt," sade pojken. – "Jag tror så med," sade storgumsen. "Lägg dig nu på min rygg och kryp ner i ullen! Du kan förtjäna att få det gott och varmt efter all blåst, som du har varit ute i."
Helveteshålet
Nästa dag gick storgumsen omkring med pojken på ryggen och visade honom ön. Den bestod av en enda väldig klippa. Den var som ett stort hus med lodräta väggar och platt tak. Gumsen gick först upp på bergtaket och visade pojken de goda betesmarkerna där, och de
Men det fa
"Det här är riktigt ett förlovat land," sade pojken. "Ni bor bra vackert, ni får." – "Ja, nog är här vackert,"sade storgrumsen. Det var, som om han hade velat tillägga något, men han sade ingenting, utan bara suckade. "Men om du går här ensam, får du ta dig väl i akt för alla sprickor, som löper fram över berget," fortsatte han om en stund. Och detta var en god varning, för det fa
Sedan förde han pojken ner på strandbrädden. Han fick nu på nära håll de de där jättarna, som hade skrämt honom förra natten. Det var ingenting a
Fastän det var vackert nere på strandremsan, tyckte pojken ändå bättre om sig uppe på bergshöjden. Det var hemskt härnere, därför att de överallt råkade på döda får. Här var det, som rävarna hade hållit sina måltider. Han såg helt och hållet avätna skelett, men också kroppar, som bara voro halvätna, och andra, som de knappt hade smakat på, utan låtit ligga orörda. Det var rent hjärtskärande att se, att vilddjuren hade kastat sig över fåren bara för ro skull. Bara för att få jaga och riva ihjäl.