Страница 30 из 137
"Nu ska jag tala om något för dig, Erik," sade den gamla herden. "Jag har tänkt ut, att förr i världen, då både mä
Det var förstås det felet med den, att den var för stor. Vingarna hade svårt att bära den. Men det hade nog gått bra, om den hade varit klok nog att hålla sig kvar över landbacken. Men det var den inte, utan den gav sig åstad ut över Östersjön. Och den var inte långt hu
Nu tänker jag mig, Erik, att om fjärilen hade blivit liggande på land, så hade den snart multnat och fallit sönder. Men eftersom den föll i havet, blev den genompyrd med kalk och hård som sten. Du vet nog, att vi har fu
Han höll upp för att få svar, och den andre nickade åt honom. "Håll nu på, så att jag får höra vart du vill komma!" sade han.
"Och märk nu, Erik, att det här Öland, som du och jag lever på, det är ingenting a
Här höll han i
"Så snart som fjärilen hade blivit förbytt till en kalkstensklippa, kom mångahanda frön av örter och träd farande med vinden och ville slå rot på den. Men de hade allt svårt att får fäste på det kala och glatta berget. Det dröjde länge, i
Men om du nu går in på det, att Alvaret och landborgarna, som står runt omkring det, är bildade av fjärilkroppen, så kan du väl ha rätt att fråga var det landet, som ligger nedanför landborgarna, har kommit ifrån." – "Ja, just det," sade han, som åt. "Det skulle jag nog vilja veta."
"Jo, du får komma ihåg, att Öland har legat i havet i bra många år, och under tiden har allt sådant, som vräker omkring med vågorna, tång och sand och snäckor, samlat sig runt om det och blivit liggande. Och så har sten och grus rasat ner från både östra och västra landborgen. På det sättet har ön fått breda stränder, där det kan växa säd och blommor och träd.
Häroppe på hårda fjärilryggen går endast får och kor och småhästar, här bor bara vipor och brockfågel, och inga andra byggnader fi
Han såg frågande på den andre. De
"Jo, det är bara detta, som jag ville veta," sade herden, medan han sänkte rösten, så att han nästan viskade fram orden, och såg inåt dimman med sina små ögon, som syntes vara uttröttade av att speja efter allt det, som inte fi
"Åja," sade den unga herden plötsligt, "nog borde det ha gått opp för någon av dem, som har suttit en kväll på kanten av landborgen och hört näktergalarna slå i lövängen under dem och sett över Kalmar sund, att den här ön inte kan vara tillkommen som alla andra."
"Jag ville fråga," fortfor den gamle, "om ingen enda har haft den önskan att ge väderkvarnarna vingar så stora, att de kunde nå opp till himlen, så stora, att de vore i stånd att lyfta hela ön opp ur havet och låta den flyga som en fjäril bland fjärilar."
"Det kan nog hända, att det är något i det, som du säger," sade den unge, " för om sommarnätterna, när himlen välver sig hög och öppen över ön, har jag ibland tyckt, att det var, som om den ville höja sig ur havet och flyga sin väg."
Men när den gamle nu äntligen hade fått den unge till att tala, hörde han inte mycket på honom. "Jag ville allt veta," sade han men än lägre röst, "om någon kan förklara varför det bor en sådan längtan häroppe på Alvaret. Jag har känt den var dag i mitt liv, och jag tänker, att den tär sig in i bröstet på envar, som måste gå här. Jag ville veta om ingen a
XIII. Lilla Karlsön
Stormen
Vildgässen hade tillbragt natten på Ölands norra udde och voro nu på väg mot fastlandet. Det blåste rätt stark su
Det blev en ohygglig storm. Vildgässen försökte vända gång på gång, med de förmådde inte, utan drevos utåt Östersjön. Stormen hade redan kastat dem förbi Öland, och havet låg tomt och ödsligt framför dem. De hade intet a
När Akka märkte, att de inte voro i stånd att vända, tyckte hon, att det var onödigt att låta stormen driva dem över hela Östersjön. Hon sänkte sig därför ner på vattnet. Sjögången var redan häftig och växte i varje ögonblick. Vågorna rullade fram sjögröna med fräsande skum på kammarna. Den ena vräkte upp högre än den andra. De var, som om de tävlade om vem som skulle ku