Страница 132 из 137
'Det var märkligt att göra detta,' sade jätten, och det föreföll, som om han skulle ha blivit litet förargad över svaret. 'Kan du nu också säga mig hur det står till med den trakten borta vid sjön Mjörn, som kallades för Svältorna?' – 'Ja, de har allt varit oss till stort bekymmer,' sade västgöten. 'Kanske att det är ni, far, som har varit med om att lägga ut dem så där mager och tröstlösa?' – 'Ånej, inte just det,' sade jätten, 'i mina dar växte det präktig skog på dem. Men det var så, att när jag skulle göra bröllop åt en av mina döttrar, behövde vi mycken ved att lägga i bakugnen, och då tog jag ett långt tåg, slog det omkring all skogen på Svältorna, drog omkull den med ett långt ryck och bar hem den. Jag undrar om det nu för tiden fi
'Nå, men nere i södra Västergötland, där kan väl ingen mä
'Nu vet jag bara en sak till att fråga om,' sade jätten. 'Hur har ni det ställt nere vid kusten, där Göta älv faller ut i havet?' – 'Har ni haft er hand i spelet där också?' frågade sjöma
Jätten hade dragit ihop pa
Han försjönk nu i tankar, men snart vände han sig på nytt till sjömä
Så snart som sjömä
Så tog han, som var den bästa ma
Men det tör nog vara möjligt, att ringen har blivit hittad. Alltid då en god man anstränger sig över förmågan för att göra nytta, kan man vilja undra om han har fu
Sången
Lärari
Ända hittills hade hon varit glad åt sitt förslag och inte känt någon tvekan, men nu, när hon såg gården, började modet svika he
Hon började gå långsammare, och när hon kom till trappan, som ledde upp till slottsterrassen, vek hon av vägen och gick uppför den. Hon visste mycket väl, att den stora slottsbyggnaden stod tom allt sedan gamle herrns död. Hon gick dit bara för att få tid på sig att tänka över om hon borde gå vidare, eller om hon skulle vända.
När hon kom upp på terrassen och såg slottet, som låg blänkande vitt i månskenet, när hon såg häckarna och blomgrupperna och balustraden med sina urnor och den ståtliga trappuppgången, blev hon än mera modfälld. Hon tyckte, att alltsammans såg så förnämt och ståtligt ut, att hon riktigt förstod, att hon inte hade något där att göra. "Kom mig inte nära!" tyckte hon, att det fina, vita slottet sade till he
För att driva bort tveksamheten, som började smyga sig över he