Страница 133 из 137
Dessa tankar gåvo he
På detta sättet lyckades hon hålla modet uppe, så att hon verkligen kom igenom parken och över bron och nådde strandängarna, där direktörens villa låg mittibland skolbyggnaderna.
Alldeles invid bron utbredde sig den gröna lekplanen, och när hon gick förbi den, beskrev hon för barnen hur vackert det brukade vara här under sommarkvällarna, då planen var full av ljusklädda mä
"vet ni, barn, jag tror, att vi inte ska gå längre," sade hon. "Jag har inte tänkt på detta förut, men kanske direktören är så farligt sjuk, att vi skulle störa honom med vår sång. Det vore ju förfärligt, om vi skulle göra honom sämre.
Den lille Nils Holgersson hade följt med barnen hela tiden och hade hört allt, vad lärari
"Det är synd, att de går sin väg utan att sjunga," tänkte han. "Det vore ju en lätt sak att ta reda på om han däri
Men detta tycktes inte falla lärari
Då tyckte Nils Holgersson, att när ingen a
"Hur går det med husbonden?" frågade kusken.
"Det är inga plågor numera, men det är, som om hjärtat skulle ha sta
"Säger doktorn, att det ska bli slut?"
"Det står och väger, Larsson, det står och väger. Det är, som om direktören skulle ligga och lyssna efter en kallelse. Kommer det bud efter honom ovanifrån, så är han färdig att följa det."
Nils Holgersson sprang raskt neråt vägen för att hi
Lärari
Hon talade inte mer med barnen, utan vandrade tyst. Det var så djup skugga i allén, där hon gick, att hon ingenting kunde se. Men hon tyckte sig höra en sådan massa röster omkring sig. Det var ängsliga rop från tusentals olika håll, som nådde he
Och hon kom ihåg den ena efter den andra, som direktören hade hjälp och tagit vård om. Det var övermänskligt, vad han hade ansträngt sig för att bistå alla, som voro i nöd. "Gå och sjung för honom!" viskade det omkring he
Lärari
Och mer behövdes det inte för att hon skulle få mod att göra det. –
Lärari
Då öppnades förstudörren hastigt, och någon skyndade ut. "Nu kommer de för att säga mig, att jag inte får sjunga mer," tänkte lärari
På trappan kom doktorn emot he
LIII. Resan till Vemmenhög
En dag i början av november flögo vildgässen över Hallandsås in i Skåne. De hade under några veckor uppehållit sig på de vida slätterna omkring Falköping, och som flera andra stora vildgåsflockar också hade vistats där, hade de haft en glad tid med mycket samspråk mellan de gamla fåglarna och mycken tävlan i allt slags idrott mellan de unga.
Vad Nils Holgersson beträffar, så hade han inte varit glad åt det långa dröjsmålet i Västergötland. Han försökte att hålla modet uppe, men han hade svårt att förlika sig med sitt öde. "Om jag väl hade lämnat Skåne bakom mig och vore i utlandet," tänkte han, "så visste jag, att jag inte hade något att hoppas på, och då skulle jag kä
Så hade vildgässen äntligen brutit upp en morgon och flugit neråt Halland. Pojken hade till en början inte fu
Men när vildgässen fortsatte resan söderut längs det smala kustlandskapet, hade pojken suttit och hängt ut över gåshalsen och inte lyft ögonen från marken. Han såg hur kullarna glesnade och slätten bredde ut sig. På samma gång märkte han, att kusten blev mindre och söndertrasad. Skärgården utanför den glesnade och försva