Страница 131 из 137
På söndagseftermiddagen gick lärari
Sagan om Västergötland
Vildgässen hade lämnat Bohuslän och stodo och sovo i ett kärr i västra delen av Västergötland. Den lille Nils Holgersson hade krupit upp på en landsvägsbank, som löpte tvärsöver kärrmarken, för att slippa vätan. Han höll just på att söka sig en sovplats, då han såg en liten skara mä
Det kunde han lätt göra, för när han sprang i skuggan vid vägkanten, var det nästan omöjligt för någon att se honom. Och där femton mä
För att hålla barnen vid gott mod under vandringen hade lärari
"Har ni hört sagan om den gamla jätten från Västergötland, som har flyttat till en ö långt borta i nordhavet?" frågade lärari
"Det hände en gång en mörk och stormig natt, att ett skepp förliste vid ett litet skär långt borta i nordhavet. Fartyget slogs i spillror mot strandklipporna, och av hela besättningen var det bara två karlar, som räddat sig opp på land. De stod på skäret dyvåta och stela av köld, och man kan nog förstå, att de skulle bli bra glada, när de såg en stor stockeld låga på strandbrädden. De skyndade fram mot elden utan tanke på någon fara. Först då de var helt nära, märkte de, att vid elden satt en fruktansvärd gammal kämpe, så stor och grov, att de inte kunde tvivla om att det var en man av jättesläkt, som de hade råkat på.
De sta
Jätten spratt opp ur sina tankar, reste sig halvt och drog svärdet ur slidan. 'Vad är ni för ena?' frågade han, för han var gammal och såg illa och visste inte vad det var för folk, som hade talat till honom.
'Vi är västgötar båda två, om ni vill veta't,'svarade den äldste av sjömä
'Jag brukar inte tåla mä
Sjömä
'Jag har dåliga ögon numera,' förklarade jätten. 'Jag kan knappt se en skymt av er. Det skulle a
Karlarna betraktade ömsevis jättens nävar och sina egna. Ingen av dem hade någon lust att pröva hans handslag. Men de såg, att ett järnspett, som jätten brukade använda till att röra om i brasan med, hade blivit kvarliggande i elden och var glödhett i ena ändan. De lyfte opp det med gemensamma krafter och räckte det mot jätten. Han fattade om spettet och kramade det, så att järnet flöt mellan fingrarna. 'Åjo, jag kä
Det blev åter stilla och tyst vid brasan en stund, men se detta, att jätten hade råkat landsmän, hade fört hans tankar tillbaka till Västergötland. Det ena mi
'Jag undrar hur det kan stå till med Skalunda hög nu för tiden`' frågade han sjömä
Ingen av karlarna hade någon reda på högen, som jätten frågade efter. 'Det är allt bra nog ihopsjunken,' svarade den ena liksom på försök. Han kände på sig, att det inte gick an att stå svarslös inför en sådan spörjare. 'Jaja, jaja, kan nog tro det,' sade jätten och nickade bekräftande. 'Det är inte bättre att begära, för den högen bar min hustru och dotter ihop i sina förkläden på en morgonstund!'
Åter satt han och grubblade och försökte att samla ihop sina mi
'Men Ki
'Ånej, inte just det,' sade jätten, 'men jag kan tala om för dig, att du har att tacka min far för att de där bergen står kvar där. När jag var en liten pilt, fa
'Det är inte lätt att svara på den saken,' sade sjöma
Jätten grinade till en smula. Det såg just inte ut, som om han skulle ha blivit så nöjd med svaret, men han tog snart opp samtalet på nytt. 'Hur står det till med Trollhättan nu för tiden?' sade han. – 'Den forsar och dundrar, som den alltid har gjort,' sade sjöma