Страница 126 из 137
"Ja, det var tanklöst av mig, att jag släppte he
"Egentligen hade jag tänkt att sta
Pojken hade inte något emot att berätta sina äventyr, och hon, som hörde honom, blev alltmer häpen, förundrad och glad, allt som berättelsen fortgick. "Nej, det var då en lycka att råka en, som har rest på gåsrygg över hela Sverige!" tänkte hon. "Just det, som han berättar, ska jag skriva i min bok. Nu behöver jag inte ha mer bekymmer för den sakens skull. Det var ju bra väl, att jag reste hem. Tänk ändå, att jag skulle få hjälp med detta, så snart jag kom till den gamla gården!"
Med detsamma kom en tanke över he
L. Skatten på skäret
På väg till havet
Allt ifrån början av höstresan hade vildgässen flugit rakt söderut, men när de lämnade Fryksdalen, slog de in i en a
Det blev en munter resa. Gässlingarna voro nu så pass vana att flyga, att de inte mer klagade över trötthet, och pojken började återfå sitt goda humör. Han var glad, att han hade fått tala med en mä
"Vet du, Mårten gåskarl," sade han, bäst som de foro fram högt uppe i vinden, "att det bli nog enformigt för oss att sta
Pojken satt tyst en stund och tittade ber på Värmland, där alla björkskogar och lövdungar och trädgårdar voro klädda i gula och röda höstfärger, och där de långa sjöarna lågo klarblåa mellan de gula stränderna. "Jag tror, att jag aldrig har sett jorden ligga så vacker under oss som i dag," sade han. "Sjöarna är som blått siden och stränderna som breda guldband. Tycker du inte, att det vore skada, om vi skulle slå oss ner i Västra Vemmenhög och inte få se något mer av världen?" – "Jag tänkte, att du ville fara hem till far och mor och visa dem var det har blivit för en duktig pojke av dig," sade gåskarlen. Han hade hela sommaren gått och drömt om vilken stolt stund det skulle bli, när han fick slå ner på gårdsplanen framför Holger Nilssons stuga och visa Dunfin och de sex ungarna för gässen och hönsen och korna och katten och för mor Holger Nilssons själv, så att han var inte mycket glad åt pojkens förslag.
Vildgässen gjorde flera långa raster under dagen. De råkade överallt på så präktiga stubbåkrar, att de knappt hade hjärta att far ifrån dem, och de kommo inte in i Dalsland, förrän det led mot solnedgången. De ströko fram över nordvästra delen av landskapet, och där var det ä
"Tycker du inte själv, Mårten gåskarl, att det bli svårt att aldrig mer få se något så här grant?" sade pojken. – "Jag tycker bättre om att få se de feta åkrarna på Söderslätt än de här magra bergbackarna," svarade gåskarlen. "Men det förstår du väl, att om du nödvändigt vill fortsätta resan, så kan jag inte skilja mig från dig." – "Det svaret trodde jag just att jag skulle få," sade pojken, och det hördes på rösten, att han hade blivit befriad ifrån ett stort bekymmer. När de sedan reste över Bohuslän, såg pojken, att bergvidderna blevo mera sammanhängande, dalarna lågo som smala klyftor nersprängda i berggrunden, och de långa sjöarna på deras botten voro så svarta, som om de hade kommit ur underjorden. Det var ett ståtligt landskap, detta också, och när pojken såg det än med en liten strimma av sol, än i skugga, tyckte han, att det var något vilt och eget över det. Han visste inte varav det kom sig, men han fick för sig, att här borde ha fu
Han sade ingenting om detta till den store vite, för gässen flögo över Bohuslän med den största fart, som de kunde åstadkomma, och gåskarlen flämtade så, att han inte skulle ha orkat svara. Solen stod vid synranden och försva
Äntligen sågo de i väster en blank strimma, som växte och blev bredare för varje vingslag de togo. Det var havet, som låg mjölkvitt och skiftande i rosenrött och himmelsblått, och när de svängde förbi strandklipporna, fingo de ånyo se solen, som hängde över det, stor och röd och färdig att dyka ner i vågorna.
Men när pojken betraktade det fria, oändliga havet och den röda aftonsolen, som lyste med så milt sken, att han vågade se in i den, kände han frid och trygghet intränga i själen. "Inte lönt att vara bedrövad, Nils Holgersson," sade solen. "Världen är härlig att leva i både för små och för stora. Det är också en god sak att vara fri och sorglös och ha hela rymden öppen framför sig."