Страница 127 из 137
Vildgässens gåva
Vildgässen hade ställt sig att sova på ett litet skär utanför Fjällbacka. Men när de led mot midnatt och månen stod högt på himlen, skakade den gamla Akka sömnen ur ögonen och gick sedan omkring och väckte Yksi och Kaksi, Kolme och Neljä, Viisi och Kuusi. Allra sist stötte hon till Tummetott med näbben, så att han vaknade. "Vad står det på, mor Akka?" sade han och sprang upp helt förskräckt. – "Det är ingenting farligt," svarade förargåsen, "det är bara så, att vi sju, som är gamla i flocken, vill fara ett stycke utåt havet nu i natt och vi undrar om du har lust att följa med."
Pojken förstod nog, att Akka inte skulle ha gjort ett sådant förslag, om det inte hade varit något viktigt å färde, och han satte sig genast upp på he
När pojken steg ner från gåsryggen, såg han tätt bredvid sig något, som liknade en hög, spetsig sten. Men nästan i detsamma märkte han, att det var en stor rovfågel, som hade valt skäret till natthärbärge. bärge. Och knappt ha
Det märktes, att Akka och Gorgo hade stämt möte härute. Ingen av dem blev förvånad att se den andra. "Detta var väl gjort av dig, Gorgo," sade Akka. "Inte vågade jag tro, att du skulle komma före oss till mötesplatsen. Har du varit här länge?" – "Jag kom hit de
Pojken hade stått och betraktat ett par gra
"Det hände för många år sedan," fortfor Akka, "att jag och ett par till av dem, som nu är gamla i flocken, hade råkat ut för storm under en vårflyttning och blivit kastade ända bort till de här skären. När vi såg, att det inte fa
Pojken hoppade ner i klyftan, tog ett musselskal i vardera handen och började kasta undan sanden. Han fa
Pojken fullgjorde uppdraget, men när han nu kom upp på klippan, blev han förvånad att se, att Akka hade ställt sig i spetsen för de sex vildgässen, och att de alla gingo honom till mötes med stor högtidlighet. När de sta
"Det är så," sade Akka, "att vi, som är gamla, har sagt till varandra, att om du, Tummetott, hade varit i tjänst hos mä
"När de här guldmynten ligger kvar i klyftan ä
Pojken vände sig nu halvt om, kastade en blick utåt havet och såg därpå Akka rätt in i de blanka ögonen. "Jag tycker, att det är märkvärdigt, mor Akka, att ni avskedar mig ur tjänsten och ger mig min lön, i
När pojken sade detta, sträckte Akka och de andra vildgässen sina långa halsar rätt upp och stod en stund och sögo in luft med halvöppna näbbar. "Detta är något, som jag inte har tänkt på," sade Akka, när hon hade sansat sig. "Men i
"Ja, det är sant," sade Gorgo. "Men, som jag redan har sagt dig, har jag inte haft lycka med mig. Jag letade snart nog reda på Holger Nilssons torp, och när jag hade svävat fram och tillbaka över gården ett par timmar, fick jag syn på tomten, som kom smygande mellan husen. Jag kastade mig genast över honom och for bort med honom till en åker, för att vi skulle få talas vid ostörda. Jag sade, att jag var skickad av Akka från Kebnekajse för att fråga om han inte kunde ge Nils Holgersson bättre villkor. 'Det önskar jag att jag kunde,' svarade han, 'för jag har hört, att han har skickat sig väl under resan. Men det står inte i min makt.' Då blev jag ond och sade, att jag inte skulle hålla mig för god att hacka ut hans ögon, om han inte gav med sig. 'Du kan göra med mig, vad du vill,' sade han. 'Men Nils Holgersson blir det ändå så, som jag har sagt. Men du kan hälsa honom, att han gjorde väl, om han snart komme hem med sin gås, för det står illa till här på torpet. Holger Nilsson har måst betala en borgen för sin bror, som han hade en så stor tillit till. En häst har han köpt för lånta pengar, men hästen blev halt, första dagen han körde honom, och sedan dess har han ingen nytta haft av honom. Ja, säg Nils Holgersson, att föräldrarna redan har måst sälja två kor, och att de blir tvungna att gå ifrån torpet, om de inte får hjälp från något håll!'"