Страница 125 из 137
Ju mer hon nalkades gården, desto gladare blev hon. det var höst nu, och det förestod en arbetsam tid med en massa sysslor, men det var väl just mängden av sysslor, som gjorde, att det aldrig blev tråkigt eller enformigt därhemma. Hon hade sett under vägen, att folk höll på att ta upp potatis, och det gjorde de nog också i he
Det gick an, om de inte hade storstök hemma, för det led mot tiden för höstmarknaden. Det skulle vara fejat och fint överallt till marknaden. Det räknades son en stor högtid, framför att av tjänstfolket. Det brukade också vara en glädje på marknadsaftonen att komma ut i köket och se det nyskurade, enrisade golvet, de vitlimmade väggarna och de blanka kopparkärlen under taket.
Inte skulle det bli lång ro heller, sedan marknadsfirandet var över. Då fingo de ta till med linbråkningen. Linet hade under rötmånaden legat utbrett på en äng för att rötas. Nu lades det in i den gamla bastun, och den stora bastu-ugnen eldades, för att det skulle torka. Och när det var tillräckligt torrt, kallades en dag alla kvi
Efter arbetet med linet kom det stora knäckebrödsbaket, fårklippningen och pigflyttningen. I november förestodo arbetsamma slaktedagar med köttsaltning och korvstoppning och platbrödsbak och ljusstöpning. Sömmerskan, som brukade sy deras hemmavävda ylleklä
Men den största brådskan skulle komma framemot jul. Luciadagen, då kammarjungfrun gick omkring vitklädd med ljus i håret och bjöd alla mä
Hon stod mitt i baket med julkusar och småbrödsplåtar omkring sig, då skjutskarlen höll in hästarna vid början av allén, som hon hade bett att han skulle göra. Hon spratt till som en yrvaken. Det var hemskt att sitta ensam i sena kvällen för he
Men hon tyckte, att när hon fortfor att gå framåt, fastän hon kände sig mera sorgsen för vart steg hon tog.
Hon hade hört sägas, att gården skulle vara mycket förfallen och förändrad, och det var den väl också. Men det kunde hon inte märka nu på kvällen. Hon tyckte snarare, att allt var sig likt. Där hade hon dammen, som i he
Hon hade sta
Hon kunde knappt tro, att det var verkliga fåglar, för duvor brukar ju aldrig var i rörelse efter solnedgången. Det måtte ha varit det sköna månskenet, som hade väckt dessa. De hade trott, att det var dager, och flugit ut från sitt duvslag, men sedan hade de blivit förvånade och inte ku
Det hade fu
Eller kanske att det var far, som hade skickat sina fåglar med en hälsning till he
När hon tänkte detta, steg det upp inom he
"Ingenstans i världen förstår de att föra ett så gott liv, som de gjorde på en sådan här liten herrgård i min ungdom," tänkte hon. "Det var lagom av arbete och lagom av nöje, och det var glädje alla dagar. Jag skulle bra gärna vilja komma tillbaka hit. Sedan jag nu har sett stället, är det tungt att resa härifrån."
Och så vände hon sig till duvflocken och sade till den, under det att hon skrattade åt sig själv på samma gång: "Vill ni inte fara till far och säga honom, att jag längtar hem? Jag har farit länge nog omkring på främmande ställen. Fråga honom om han inte kan ställa det så, att jag snart får vända åter till mitt barndomshem!"
Knappt hade hon sagt detta, förrän hela duvflocken höjde sig och flög bort. Hon försökte följa den med ögonen, men den försva
Duvorna voro nätt och jämt borta, då hon hörde ett par höga skrik från trädgården, och när hon nu skyndade dit, fick hon se något rätt besy