Страница 124 из 137
Ingen mä
Pojken slog sig ner på en gräskant med det stora äpplet framför sig och började skära små stycken ur det med slidkniven. "Det skulle inte vara så tungt att vara tomte i hela sitt liv, om det jämt vore så lätt att få god mat som på det här stället," tänkte han.
Han satt och grubblade, medan han åt, och till sist undrade han om det inte vore så gott, att han sta
Just som han tänkte detta, hörde han en lätt susning över sitt huvud och ögonblicket därefter stod något, som liknade en liten kort björkstubbe, bredvid honom på marken. Stubben vred och vände på sig, och två ljusa punkter uppe i tornet lyste som eldkol. Detta såg ut som ett riktigt trolleri, men pojken märkte snart, att stubben hade en krokig näbb och stora fjäderkransar kring de glödande ögonen, och då lugnade han sig.
"Det var riktigt roligt, att råka på en levande varelse," sade han. "Kanske att du, fru kattuggla, vill tala om för mig vad det här stället heter, och vad det är för folk, som bor här?"
Kattugglan hade de
"Det är inte en ekorre, inte en kattunge, inte en vessla," tänkte hon vidare. "Jag trodde, att en fågel, som så länge som jag har bott på en gammal herrgård, skulle ha reda på allt, som fi
Hon hade stirrat på det där, som rörde sig på sandgångarna, tills ögonen glödde. Slutligen hade nyfikenheten tagit överhand, så att hon hade flugit ner till marken för att se närmare på den främmande.
När pojken började tala, lutade ugglan sig framåt och beskådade honom. "Han har varken klor eller taggar," tänkte hon, "men vem kan veta om han inte äger en gifttand eller något a
"Gården heter Mårbacka," sade ugglan, "och här har bott herrskap förr i tiden. Men vad är du själv för en?" – "Jag funderar på att flytta hit," sade pojken utan att svara på ugglans fråga. "Tror du, att det kan gå för sig?" – "Åja, inte är det mycket med stället nu, emot vad det har varit," sade ugglan, "men nog kan man härda ut här. Det beror mest på vad du tänkte leva av. Ämnar du slå dig på råttjakt?" – "Nej, för all del," sade pojken. "Det är mer fara för att råttorna ska äta opp mig, än att jag ska göra dem någon skada.
"Det kan väl aldrig vara möjligt, att han är så ofarlig, som han säger," tänkte kattugglan. "Men jag tror ändå, att jag gör ett försök." Hon höjde sig i luften, och i nästa ögonblick hade hon slagit klorna i Nils Holgerssons skuldra och hackade efter hans ögon. Pojken satte ena handen för ögonen och sökte göra sig fri med den andra. På samma gång ropade han på hjälp av alla krafter. Han märkte, att han var i riktig livsfara, och han sade till sig själv, att de
*
Nu får jag tala om hur märkvärdigt det föll sig, att just det året, då Nils Holgersson for omkring med vildgässen, var det en mä
Det var så gott som avgjort, att hon skulle överge företaget, men hon tyckte ju, att det skulle ha varit roligt att få skriva något vackert om Sverige, och hon hade svårt att lämna arbetet ifrån sig. Till sist föll det he
Hon var från Värmland, och det stod alldeles klart för he
Det var visserligen sant, att hon kom ihåg allt det där lika tydligt, som om hon ä
Emellertid var det inte en så lätt sak för he
Hon hade aldrig trott, att det skulle vara så underligt att komma hem. Medan hon satt i vagnen och körde fram mot den gamla gården, tyckte hon för var minut blev allt yngre och yngre, och snart var hon inte mer än en gammal mä