Страница 123 из 137
Solen hade inte förr kommit opp nästa morgon, än de sju bröderna stod färdiga med hästar och plogar. Det var grant att de dem, när de körde ut till arbetet. Hästarna var ryktade, så att det glänste av dem, plogbladen blänkte, och plogbilen var nyslipad. De for av som i sken, ända tills de kom ner till Vänern. Då vek ett par av dem åt sidan men den äldste körde rätt på. 'Inte är jag rädd för en sådan här liten vattenpuss,' sade han om Vänern.
När de andra såg, att han var så modig, ville de inte visa sig sämre. De ställde sig på plogarna och drev hästarna ut i vattnet. Det var stora hästar, och det dröjde en god stund, i
Den äldste brodern plöjde till en början en rak och bred fåra, för marken nere vid Vänern var ganska jämn och lättbrukad. Det gick raskt undan, ända tills han råkade på en sten, som var så stor, att han inte kunde komma förbi den, utan måste lyfta plogen opp på den. Sedan satte han plogbilen med makt i jorden och skar opp en bred och djup fåra. Men om en stund kom han till så hård mark, att han måste lyfta plogen. Detta hände honom än en gång, och han förargade sig över att han inte kunde få fåran lika bred och djup hela vägen. Till sist blev grunden så stenig, att han måste nöja sig med att bara rispa opp den en smula med plogbilen. På så sätt kom han dock ända opp till norra gränsen av utmarken, och där satte han sig att invänta fadern.
Den andre av bröderna började också plöja en bred och djup fåra, och han lyckades fi
Den tredje brodern, han, som stod till vänster om den äldste, gick det också bra för i början. Han fick opp en fåra, som var bredare än någon av de andra, men snart mötte han så dålig mark, att han måste vika av mot väster. Så fort det var möjligt, körde han mot norr på nytt, plöjde både djupt och brett, men blev hejdad, långt i
Det kan vara detsamma att tala om hur det fick för de andra. De redde sig som karlar allihop. De, som plöjde i mitten, hade haft det svårt, men de, som gick fram i öster och väster om dem, hade det än sämre, för därborta var utmarken så full av stenrös och moras, att det var omöjligt att få raka och jämna fåror. Om de två yngsta får man säga, att de bara vände och krökte, men de gjorde ändå ett betydligt arbete.
När kvällen kom, satt de sju bröderna trötta och modfällda vid slutet av var sin fåra och väntade.
Så kom fadern gående. Han kom först till den, som hade arbetat längst västerut.
'God kväll!' sade fadern, när han kom. 'Hur har det gått med arbetet?' – 'Det har gått klent,' sade sonen. 'Det var en svår utmark, den här, som ni gav åt oss att plöja.' – 'Jag tror, att du sitter med ryggen åt arbetsfältet,' sade fadern. 'Vänd dig om, så att du kan se vad du har uträttat! Det är inte så litet, som du tror.'
Och när sonen såg sig tillbaka, märkte han, att där han hade gått fram med sin plog, hade uppstått präktiga dalar med sjöar på dalbottnen och vackra, skogiga dalväggar. Han hade dragit igenom ett gott stycke av Dal och Nordmarks härad i Värmland och plöjt opp både Laxsjön och Lelången och Stora Le och de två Silarna, så att fadern hade alla skäl att vara nöjd med honom.
'Nu ska vi gå bort och se vad de andra har haft för sig,' sade fadern. Den nästa sonen, som den kom till – det var han, som var dem femte i ordningen -, hade plöjt opp Jösse härad och sjön Glafsfjorden. Den tredje sonen hade plöjt opp Värmeln, den äldsta Fryksdalen och Frykensjöarna, den näst äldste Älvdalen med Klarälven. Den fjärde hade haft ett svårt arbete borta i Bergslagerna och plöjt opp Yngen och Daglösen förutom en mängd andra små sjöar. Den sjätte hade följt en besy
När fadern hade besett hela ploglandet, sade han, att efter allt, vad han kunde döma, hade de gjort ett så gott arbete, att han hade skäl att vara nöjd med det. Landet var nu inte längre en utmark, utan kunde väl brukar och bebos. De hade skapat många fiskrika sjöar och fruktbara dalbottnar. Älvar och åar gjorde fall, som kunde dra kvarnar, sågar och stångjärnshammare. På åsarna mellan fårorna fa
Sönerna var glada att höra detta, men nu ville de också veta vems fåra som var ypperst.
'I ett plogland som detta,' sade fadern, 'är det av större vikt, att alla fåror passar väl intill varandra, än att en är förmer än de övriga. Jag tror, att den, som kommer till de långa, smala sjöarna i Nordmarken och på Dal, måste erkä
XLIX. En liten herrgård
Vildgässen följde Klarälven så långt som till Munkfors stora bruk. Sedan togo de av västerut mot Fryksdalen. I
Det var längre väg, än han hade trott, och han var flera gånger frestad att vända. Men äntligen glesnade skogen omkring honom, och han kom till en landsväg, som löpte fram i skogsbrynet. Från vägen ledde en vacker björkallé ner till en gård, och han ställde genast kosan ditåt.
Pojken kom först in på en bakgård, som var stor som torget i en stad och omgavs av långa, röda huslängor. När han hade gått över den, såg han en a