Страница 122 из 137
"Jag har inte hört mycket om honom, men jag tror, att han ska ha varit en norrman. Först var han i tjänst hos en norsk kung, men han råkade i osämja med de
När pojken hörde den sista historien, blev han ä
Pojken for upp. – "Det där är väl inte a
XLVIII. Värmland och Dalsland
Nästa dag passade pojken på under en rastestund, då Akka gick och betade en smula avsides från de andra vildgässen, och frågade he
Sedan satt pojken trumpen och tyst på gåsryggen, hängde med huvudet och brydde sig inte om att se sig omkring. Han hörde hur vildgässen ropade ut för ungarna, att nu foro de in i Dalarna och nu kunde de se Städjan uppe i norr, och nu flögo de över Österdalälven, och nu voro de komna till Horrmundsjön, och nu hade de Västerdalälvens dalgång under sig, men han gitte inte se åt allt detta. "Jag kommer väl att fara omkring med vildgässen hela mitt liv," tänkte han, "så att jag får nog se mer av det här landet, än jag har lust till."
Han blev inte mindre håglös, när vildgässen ropade, att nu voro de komna in i Värmland, och att älven, som de följde mot söder, var Klarälven. "Jag har redan sett så många älvar," tänkte han. "Jag behöver inte göra mig besvär med att titta på en till."
Också om han hade varit mera skådelysten, hade han inte haft mycket att se på, för i norra Värmland fi
Vildgässen slogo ner på ett svedjefall tätt vid Klarälvstranden, och medan fåglarna gingo där och betade friskt, nyuppkommen höstråg, hörde pojken skratt och glam inifrån skogen. Det var sju raska karlar, som kommo gående med ränsel på ryggen och yxa över skuldran. Den dagen längtade pojken obeskrivligt efter mä
De pratade oupphörligen, och pojken låg bakom en tuva och gladde sig åt att höra mä
"Det vill jag ge dig rätt i, om du bara säger Fryksdalen, där jag är hemma, istället för Nordmarken," inföll en av de andra. – "Jag är från Jösse härad," sade en tredje, "och jag kan säga er, att där är det vackrare än både i Nordmarken och i Fryksdalen."
Det visade sig nu, att alla sju karlarna voro från olika delar av Värmland, och att var och en ansåg, att hans hemtrakt både var vackrare och bättre än de andras. Det uppstod häftigt gräl om detta, och ingen var i stånd att övertyga de andra, att han hade rätt. Det såg nästan ut, som om de skulle bli riktiga ovä
En av värmlä
"Det var en gång så," sade fi
Nu hände det, att det fa
Fadern tyckte inte om det ständiga kivet, och för att få slut på det kallade han en dag sönerna till sig och frågade dem om de ville gå in på att han fick sätta dem på prov för att utröna vilken av dem som var den förnämste.
Jo, det ville sönerna visst. De önskade ingenting högre.
'Då ska vi ställa på detta viset,' sade fadern. 'Ni vet, att norr om den här lilltjärnen, som vi kallar Vänern, har vi en utmark, som är så full av tovor och småsten att vi inte har någon nytta av den. I morgon ska ni ta var sin plog och fara dit och plöja så mycket, som ni kan hi