Страница 121 из 137
Allt det där stod för honom i samma ögonblick, som han såg gumman. Och det var inte nog med detta, utan han ha
Det var en svår frestelse han hade råkat ut för. 'Jag ville mycket hellre, att jag aldrig hade mött he
I detsamma gav vargarna opp ett vilt tjut. Hästen spratt till, satte av som i sken och störtade förbi tiggargumman. Också hon hade hört vargtjutet, och när Hedebon körde förbi, såg han, att hon visste vad som förestod he
Han försökte kä
Det var med stor svårighet han fick hästen att vända, men det lyckades ändå, och han körde snart fatt gumman. 'Kom fort opp på slädbottnen!" sade han och talade hårt, för han var om på sig själv, därför att han inte hade lämnat gumman åt sitt öde. 'Du kunde väl någon gång hålla dig hemma, ditt gamla troll,' sade han. 'Nu får både Svarten och jag gå åt för din skull.'
Gumman svarade inte med ett ord, men Hedebon var inte i ly
Slädmedarna gnisslade mot isen, men det oaktat hörde han hur vargarna flåsade, och han förstod, att nu hade gråbenen hu
Allt hittills hade gumman tegat, likt en, som är van att ta emot ovett. Nu sade hon ett par ord. 'Jag kan inte begripa varför du inte kastar av laggkärlen och lättar lasset. Du kan ju fara tillbaka i morgon och plocka opp dem.' Hedebon förstod, att detta var ett klokt råd, och blev bara häpen, att han inte hade tänkt härpå förut. Han lät gumman sköta tömmarna, lossade repet, som höll fast laggkärlen, och kastade ner dem. Gråbenen var alldeles inpå släden. Men nu sta
'Om inte detta hjälper, så förstår du väl, att jag ger mig självmant åt vargarna,' sade gumman, 'så att du kan komma undan.' När hon sade detta, höll karlen på att skjuta ett stort, tungt bryggkar ner från långsläden. Mittunder det att han arbetade med detta, hejdade han sig, som om han inte kunde besluta sig för att kasta ut karet. Men i själva verket var hans tankar upptagna av något helt a
Han begynte omigen skjuta på bryggkaret, men så hejdade han sig på nytt och slog till ett skratt.
Gumman såg förskräckt på honom och undrade om han hade blivit tokig, men Hedebon skrattade åt sig själv, därför att han hade varit så dum hela tiden. Det var det enklaste i världen att rädda dem alla tre. Han kunde inte förstå, att han inte hade tänkt ut det förut.
'Hör nu väl på vad jag säger dig, Malin!' sade han. 'Det var duktigt av dig, att du vill kasta dig självmant för vargarna. Men det behöver du inte göra, för jag vet nu hur vi ska bli hjälpta alla tre utan att sätta någons liv i fara. Kom ihåg, att vad jag än må göra, så sitter du stilla på släden och kör ner till Linsälls by! Där väcker du folket och talar om, att jag är ensam härute på isen med tie gråben omkring mig, och ber dem, att de kommer och hjälper mig.'
Karlen väntade nu, tills vargarna var alldeles inpå släden. Då välte han det stora karet ner på isen, sprang själv efter och kröp in under det.
Det var ett väldigt kar. Det var så stort tilltaget, att en hel julbrygd kunde rymmas däri. Vargarna hoppade opp emot det, de bet i gjordarna och försökte att välta det. Men karet var för tungt och stadigt. De kunde inte komma åt honom, som låg däri
Hedebon visste, att han var trygg, och han låg där och skrattade åt vargarna. Men om en stund blev han allvarsam. 'Så fort jag kommer i något trångmål hädanefter,' sade han, 'ska jag komma ihåg detta bryggkaret. Jag ska tänka på att jag inte behöver göra orätt mot mig själv och inte mot andra. Det fi
Därmed slöt Bataki sin berättelse. Men det var så, att pojken hade märkt, att korpen aldrig talade om något utan att han en särskild mening med det, och ju längre han hörde på honom, desto mera tankfull blev han. "Jag undrar varför du talar om den där historien för mig," sade pojken. – "Jag kom bara att tänka på den, när jag stod här och stirrade på Sonfjället," svarade korpen.
De foro nu vidare neråt Ljusnan, och om någon timme voro de komna till byn Kolsätt, som ligger alldeles vid gränsen mot Hälsingland. Här slog korpen ner i närheten av en liten koja. Den hade inga fönster, utan bara en lucka. Ur skorstenen steg en gnistblandad rök, och starka hammarslag hördes inifrån huset. "När jag ser den där smedjan," sade korpen, "kommer jag att tänka på att det förr i världen fa
Med dessa ord tystnade Bataki, men pojken blev nu ä
De två resenärerna höjde sig åter i luften, och korpen förde pojken söderut till Lillhärdals socken, som gränsar mot Dalarna. Där slog han ner på en trädbevuxen hög, som låg på krönet av en ås. "Jag undrar om du vet vad det är för en hög, som du står på?" sade Bataki. Nej, det måste ju pojken erkä