Страница 119 из 137
Jättekvi
"Min husbonde är gången på jakt," sade jättekvi
Kvi
Gång på gång gjorde Handfaste om försöket, men det ville inte lyckas honom, och han kastade tappen ifrån sig. Hela golvet stod nu täckt av mjöd, och för att få det drägligare i stugan företog sig den främmande att rita upp djupa fåror, där mjödet kunde flyta. Han gjorde vägar för mjödet i hårda berghällen, såsom bar om våren göra vägar i sanden för snövattnet, och här och där stampade han med foten upp djupa hålor, där vätskan kunde samla sig. Jättekvi
Husmodern gjorde, som hon hade sagt. Men när gröten var nästan färdig, vände hon sig till gästen. "Nu märker jag, att mjölet håller på att ta slut, så att jag kan inte få gröten stadig nog. Skulle du orka att vrida omkring kvarnen, som står bredvid dig, ett par slag? Det ligger säd mellan stenarna. Men du får ta i med alla krafter, för kvarnen går just inte lätt."
Gästen lät inte längre bedja sig, utan försökte vrida handkvarnen. Den syntes honom inte vara särdeles stor, men när han fattade om handtaget och ville föra stenen runt, gick den så trögt, att han inte kunde rubba den. Han måste använda hela sin styrka och förmådde ändå inte draga den mera än ett varv.
Jättekvi
När nu Handfaste ville sträcka ut sig på bädden, kände han så många knölar och ojämnheter under sig, att det inte var tanke på att sova. Han försökte att vrida och vända sig, men kunde inte få trevnad i bädden. Han tog sig då för att kasta ut sängkläderna, en dyna hit och ett bolster dit, och sedan sov han i god ro ända till morgonen.
Men när solen sken in genom takgluggen, reste han sig och lämnade jätteboningen. Han vandrade över gårdsplanen ut genom grinden och sköt igen den efter sig. Med detsamma stod jättekvi
Jättekvi