Страница 118 из 137
Men ett par steg vågade han då att gå, och nu skymtade han en byggnad tätt framför sig. Den var inte särdeles stor, men många våningar hög. Han kunde inte se toppen av den. Dörren var stängd, och hela huset tycktes vara obebott. Han förstod, att det inte var något a
Mårten gåskarl var genast villig att hjälpa honom. Han lämnade honom på tornbalkongen, och där låg pojken och sov i god ro, ända tills morgonsolen väckte honom.
Men när han nu slog upp ögonen och såg sig omkring, kunde han till en början varken begripa vad han såg eller vad han befa
Det var också något a
Men pojken vände blickarna från fjäll och barrskog för att se bättre på de närmaste omgivningarna. Runt om sjön, i det gula bältet, urskilde han den ena röda byn och den ena vita kyrkan efter den andra, och rätt i öster, på andra sida av det smala sundet, som skilde ön från fastlandet, såg han en stad. Den utbredde sig på sjöstranden, ett berg stod bakom och skyddade den, och runt omkring sig hade den en rik och välbefolkad trakt. "Den där staden har då förstått att skaffa sig ett gott läge," tänkte pojken. "Jag undrar vad den kan heta."
Med detsamma spratt han till och såg sig om. Han hade varit så upptagen av att titta på trakten, att han inte hade märkt, att det hade kommit besökande till utsiktstornet.
De sprungo nu uppför trapporna med god fart. Pojken ha
Det var unga mä
Här kunde de se mer än tjugo mil åt alla håll, så att de fingo en sista överblick av hela sitt kära Jämtland, i
Medan de talade om detta, tog en ung flicka upp en karta, bredde ut den på sitt knä och började studera den. Plötsligen såg hon upp. "När jag se Jämtland så här på en karta," sade hon, "tycker jag, att det liknar ett stort, stolt fjäll. Jag väntar alltid, att jag ska få höra en berättelse om att det en gång har stått upprätt och pekat rakt mot skyn." – "Det skulle allt har varit ett väldigt fjäll, det," sade en av de andra och skrattade åt he
Alla de andra stämde in med he
Sagan om Jämtland
På den tiden, då det ä
Den gamla bergresen hade inte förr fått syn på vandraren, än han började darra från huvud till fot på samma sätt som hästarna. Han gav sin inte tid att sluta arbetet, utan skyndade in i storstugan till jättekvi
"Vad står på?" sade hustrun. "Du är lika blek som ett snöfjäll." – "Skulle jag inte vara blek?" sade jätten. "Det kommer en vandrare på vägen, som likaså säkert är Asa-Tor, som du är min hustru." – "Detta var ju inget kärkommet främmande," sade jättehustrun. "Kan du inte förvända synen på honom, så att han tar hela gården för ett fjäll och går vår dörr förbi?" – "Det är för sent att öva den trollkonsten," svarade jätten. "Jag hör honom skjuta opp grinden och träda in på gården." – "Då vill jag råda dig, att du håller dig undan och låter mig ensam ta emot honom," sade jättekvi
Detta syntes jätten vara ett över måttan gott förslag. Han gick in i lillkammaren, medan hustrun satt kvar på kvi
Nu är att märka, att på den tiden såg det helt a