Страница 108 из 137
Granskogarna hade förändrat sig häruppe. Träden stodo glesa, grenarna voro korta, barren nästan svarta, många träd hade kala toppar och sågo sjuka ut. Marken under dem var betäckt med gamla stammar, som ingen hade brytt sig om att ta vara på. Tänk, om en sådan skog komme så långt, att den finge se Kolmården! Då skulle den allt kä
Och den där trädgården, som han såg under sig just nu! Det fa
Eller den där ängen, som var fullsatt med så många små gråa lador, att man kunde tycka, att hälften av marken måtte ha gått åt till tomtplatser! Om den styrde åstad ner mot Östgötaslätten, då skulle allt bönderna där göra stora ögon.
Men om den vidsträckta tallmon, som nu låg under honom, där tallarna inte stodo stela och raka som i vanliga skogar, utan hade yviga grenar och rika kronor och hade ordnat sig i behagliga grupper på den skönaste matta av vit renmossa, om den tallmon skulle tåga ner till Övedsklosters park, då skulle den präktiga parken nödgas medge, att den hade fu
Tänk, om träkyrkan nere under honom, med väggar täckta av röda träfjäll, med brokigt målad klockstapel och med en hel liten stad av gråa kyrkbodar bredvid sig, komme dragande förbi en av de fast uppmurade Gotlandskyrkorna! Då skulle de allt ha mycket att säga varandra.
Vad som var hela landskapets stolthet och ära, det var de mäktiga, mörka älvarna med sina präktiga dalgångar, fulla av gårdar, sin massor av timmer, sina sågverk, sina städer och ångbåtsfyllda my
Och tänk, om en sådan här ofantligt stor slätt, så lättodlad och så välbelägen, komme glidande framför ögonen på de fattiga Smålandsbönderna! Då skulle de allt skynda bort från sina magra täppor och stenfyllda åkerbitar och börja röja och odla.
En sak var det, som det här landskapet hade mer av än alla de andra, och det var ljus. Tranorna stodo och sovo på mossarna. Natten måtte vara kommen, men ljuset dröjde kvar. Solen hade inte vandrat mot söder som allt a
Drömmen
Pojken lyfte upp huvudet och såg sig omkring alldeles yrvaken. Detta var då bra besy
Och var var örnen? Han såg inte till honom på något håll. Gorgo måtte ha övergett honom. Det här var då också ett äventyr.
Pojken lade sig ner på marken igen, slöt ögonen och försökte påmi
Han kom ihåg, att så länge, som han hade farit fram över Västerbotten, hade han tyckt, att han och örnen höllo sig stilla i luften på samma ställe, och att landet under honom tågade mot söder. Men så hade örnen vänt mot nordväst, vinden hade kommit från sidan, han hade återigen känt luftdraget, och med detsamma hade landet därnere sta
"Nu far vi in i Lappland," hade Gorgo sagt, och pojken hade lutat sig framöver för att få se det landskapet, som han hade hört så mycket talas om.
Men han hade allt känt sig rätt besviken, när han inte hade sett något a
Han hade sagt till örnen, att han inte orkade sitta kvar på hans rygg längre, utan var tvungen att sova en stund. Gorgo hade genast sänkt sig till marken, och pojken hade kastat sig ner på mossan, men då hade Gorgo slagit klorna i honom och svingat sig upp i rymden med honom. "Sov du, Tummetott!" hade han ropat. "Solskenet håller mig vaken, och jag vill fortsätta resan."
Och fastän pojken hade hängt så obekvämt, hade han verkligen slumrat in, och medan han hade sovit, hade han drömt.
Han tyckte, att han gick på en bred väg nere i södra Sverige och skyndade framåt så fort, som hans små ben kunde bära honom. Han var inte ensam, utan en mängd vandrare tågade fram åt samma håll. Tätt bredvid honom marscherade rågstrån med tunga ax i topparna, blommande blåklint och gula gullkragar; äppleträd pustade fram, nertyngda av frukter, och efter dem följde fullsatta bönrankor, stora stånd med prästkragar och hela snår av bärbuskar. Stora lövträd, både bok och ek och lind, gingo i sakta mak mittpå vägen, susade stolt med kronorna och veko inte för någon. Mellan fötterna på honom kilade småörterna: smultronstånd, vitsippor, maskrosor, klöver och förgätmigej. Först tyckte han, att det inte var a
Tåget drog fram med glädje och munterhet, och det undrade han inte på, sedan han hade sett vem det var, som anförde det. Det var ingen mindre än solen själv. Den rullade framåt vägen som ett stort lysande huvud med hår av mångfärgade strålar och ett ansikte, som sken av munterhet och godhet. "Framåt!" ropade den oupphörligen. "Ingen behöver vara ängslig, när jag är med. Framåt! Framåt!"
"Jag undrar vart solen vill föra oss," sade då pojken för sig själv. Men rågstrået, som gick bredvid honom, hade hört hans ord, och det svarade genast: "Hon vill föra oss oppåt Lappland för att strida mot den stora förstenaren."
Pojken märkte snart, att flera av vandrarna blevo tveksamma, saktade farten och till sist blevo stående. Han såg, att det stora bokträdet sta
Han såg sig omkring för att fundera ut varför så många sta
Häruppe började eken flytta sig framåt alltmer betänksamt. Den stod stilla en stund, tog några tveksamma steg och tvärsta
Men fastän många hade blivit efter, fa
Skaran skyndade vidare med samma fart. Snart voro de uppe i Norrland, och nu hjälpte det inte, hur solen ropade och bad. Äppleträdet sta