Страница 109 из 137
Snart tyckte sig pojken förstå, att de hade kommit långt uppåt Lappland, och här blev skaran, som vandrade framåt, allt glesare. Rågstrået, kornet, smultronet, blåbärsriset, ärtrankan, vinbärsbusken hade följt med allt hittills. Älgen och kon hade gått sida vid sida, men nu sta
Pojken hörde nu något, som kom emot dem. Det var en mängd floder och bäckar, som störtade fram i stark fors. "Varför har de där så bråttom?" frågade han. – "De flyr undan för den stora förstenaren, som bor oppe i fjällen," svarade en riphöna.
Helt plötsligt såg pojken, att framför dem reste sig en hög, mörk mur med uttaggat krön. Vid åsynen av muren tycktes alla rygga tillbaka, men solen vände genast sitt strålande ansikte emot den och övergöt den med ljus. Då visade det sig, att det inte var någon mur, som stod i deras väg, bara de allra skönaste berg, som höjde sig det ena bakom det andra. Topparna blevo röda i solskenet, sluttningarna stodo ljusblåa med guldskiftningar. "Framåt! Framåt! Ingen fara, så länge som jag är med," ropade solen och rullade uppåt bergens branta sidor.
Men under färden uppåt bergen övergav he
Solen rullade in i en klyfta, där väggarna voro klädda med is, och Nils Holgersson ville följa he
Trollet rörde sig inte, utan bara stirrade mot solen med sitt hemska isansikte, och solen stod likaledes stilla, gjorde ingenting a
Men Nils Holgersson hade blivit så ängslig, när han hörde, att solen skulle jagas bort från Lappland, att han hade vaknat med ett skrik.
Och när han hade kommit till besi
Han reste sig upp och såg sig omkring. Då föllo hans blickar på en besy
Han tänkte inte tanken till slut. I stället ryckte han luvan av huvudet, svängde den i luften och hurrade. Han förstod vart Gorgo hade fört honom. Detta var dalen, där örnarna bodde på klipphyllan och vildgässen på dalbottnen. Han var framme! Han skulle råka Mårten gåskarl och Akka och alla reskamraterna om ett par ögonblick.
Framkomsten
Pojken gick sakta framåt och letade efter sina vä
Pojken vandrade vidare utan att störa dem och tittade in mellan de små vide buskarna, som täckte marken. Det dröjde inte, förrän han fick syn på ett nytt gåspar. De hörde inte till hans flock, utan de voro främlingar, men han blev så glad, att han började småsjunga, bara därför att han hade råkat vildgäss.
Han tittade in i ett nytt snår, och där äntligen såg han ett par, som han kände igen. Det var bestämt Neljä, som låg där på ägg, och gåskarlen, som stod bredvid he
Pojken hade nog haft god lust att väcka dem, men han lät dem sova och vandrade vidare.
I nästa snår såg han Viisi och Kuusi, och inte långt från dem fa
När han kom i närheten av nästa snår, tyckte han sig se något vitt lysa fram mellan buskarna, och hjärtat började bulta av glädje i bröstet på honom. Jo, det var, som han hade väntat. Däri
Men inte heller den vita gåskarlen ville pojken väcka ur sömnen, utan han gick vidare.
Han fick söka rätt länge, i
"Goddag, mor Akka!" sade pojken. "Det var bra, att ni är vaken. Ni ska vara snäll och inte väcka de andra än på en stund, för jag vill gärna tala med er ensam."
Den gamla förargåsen rusade utför kullen ner mot pojken. Först fattade hon tag i honom och ruskade honom, så strök hon näbben upp och ner längs hela hans kropp, och så ruskade hon honom på nytt. Men hon sade ingenting, eftersom han hade bett, att hon inte skulle väcka de andra.
Tummetott kysste den gamla mor Akka på båda kinderna, och sedan började han berätta för he
"Nu ska jag tala om för er, att Smirre räv med det avbitna örat satt fången i rävboet på Skansen," sade pojken. "Och fast han hade varit bra svår mot oss, kunde jag inte låta bli att tycka, att det var synd om honom. Det fa
"Det var handlat så, att jag skulle ha velat göra det själv," sade förargåsen.
"Det var då väl, att ni var nöjd med detta," sade pojken. "Nu är det en sak till, som jag måste fråga er om. Jag såg en dag, att Gorgo, örnen, den där, som hade kämpat med Mårten gåskarl, fördes fången till Skansen och sattes in i örnburen. Han såg ömklig och bedrövlig ut, och jag funderade på att fila sönder ståltrådstaket över honom och släppa ut honom. Men så tänkte jag också på att han var en farlig rövare och fågelätare. Jag visste inte om jag gjorde rätt, ifall jag släppte lös en sådan illgärningsman, och jag tyckte, att det vore kanske bäst att låta honom sitta, där han satt. Vad säger ni, mor Akka? Var detta rätt tänkt?"