Страница 107 из 137
"Det hände en gång, Klement, att fåglarna, som bodde nere i Sverige, söder om det stora Samelandet, tyckte, att de var för trångbodda, och tänkte på att flytta norrut.
De samlade sig och överlade. De unga och ivriga ville genast anträda flyttresan, men de gamla och visa drev igenom, att de först skulle sända ut kunskapare för att forska ut det främmande landet. 'Må vart och ett av de fem stora fågelfolken skicka en spejare,' sade de visa, 'så att vi alla får veta om vi i norr kan fi
Fem goda och kloka fåglar blev genast utsedda av de fem stora fågelfolken. Skogsfåglarna valde en tjäder, slättfåglarna en lärka, havsfåglarna en fiskmås, insjöfåglarna en lom och fjällfåglarna en snösparv.
När dessa skulle börja sin resa, sade tjädern, som var den största och myndigaste: 'Det är stora vidder, som ligger framför oss. Far vi tillsammans, kommer det att dröja länge, i
De andra fyra kunskaparna tyckte, att detta var ett vist förslag, och rättade sig efter det. Det blev överenskommet, att tjädern skulle forska igenom mittlandet, lärkan skulle färdas ett stycke östligare och fiskmåsen ä
I de
Fiskmåsen, som hade farit fram i havsbandet, tog först till orda.
'Det är ett gott land däroppe i norr,' sade han. 'Det består inte av a
Efter fiskmåsen talade lärkan, som hade genomforskat landet i
'Jag förstår inte vad fiskmåsen menar med sina öar och uddar,' sade hon. 'Jag har bara farit fram över stora fält och de skönaste blomsterängar. Aldrig förr har jag sett ett land, som är genomskuret av så många stora floder. Det var mig en glädje att se dem, breda och mäktiga, i lugnt lopp färdas över den jämna slätten. På flodstränderna ligger gårdarna så tätt som utmed en stadsgata, och vid älvmy
Efter lärkan kom tjädern, som hade flugit över mittlandet.
'Jag förstår varken vad lärkan menar med sina ängar eller fiskmåsen med sin skärgård,' sade han. 'Jag har inre sett a
Efter tjädern kom lommen som hade granskat landbältet bortom skogstrakten.
'Jag förstår inte vad tjädern menar med sin skog, och inte heller vet jag var lärkan och fiskmåsen har haft sina ögon,' sade lommen. 'Det är knappast något land däroppe. Det är idel stora sjöar. Mellan sköna stränder blänker djupblåa fjällsjöar, som utgjuter sig i dånande vattenfall. Jag såg kyrkor och stora kyrkbyar vid somliga av sjöarna, men andra låg öde och fredade. Om insjöfåglarnas folk vill lyda mitt råd, bör det genast flytta mot norr.'
Till sist talade snösparven, som hade flugit fram utmed landsgränsen.
'Jag förstår inte vad lommen menar med sina sjöar, och inte heller begriper jag var tjädern och lärkan och fiskmåsen kan ha sett för ett land,' sade han. 'Jag har däroppe i norr fu
När de fem kunskaparna hade talat på detta sättet, började de kalla varandra för lögnare och var färdiga att fara ihop och strida för att bevisa sa
'Ni ska inte vredgas varandra,' sade de. 'Vi förstår av era ord, att däroppe i norr fi
Det vandrande landet
Pojken hade kommit att tänka på lappgubbens berättelse, därför att han nu själv reste fram över samma land, som de
Bara det, att åter sitta säker på Gorgos rygg efter all ångesten, som han hade utstått under skogsbranden, var en lycka, men det var också en bra skön resa, som de gjorde. På morgonen hade vinden kommit från norr, men nu hade den kastat om, så att de hade medvind, och intet luftdrag kändes. Färden gick så lugnt, att det ibland föreföll, som om de stode stilla i luften. Pojken tyckte, att örnen slog och slog med vingarna utan att komma ur fläcken. I stället var allting under dem i rörelse. Hela marken och allt, som fa
Bland detta, som rörde sig och vandrade söderut, såg han bara en sak, som stod stilla, och det var ett järnvägståg. Det stod alldeles under dem, och det var med tåget som med Gorgo, att det inte kunde komma ur fläcken. Lokomotivet sände ut rök och gnistor, det hördes ända upp till pojken hur hjulen rasslade mot skenorna, men tåget rörde sig inte. Skogarna gledo förbi det, banvaktarstugorna gledo förbi det. Grindar och telegrafstolpar gledo förbi det, men tåget stod stilla. En bred älv med en lång bro kom emot det, men älven och älvbron gledo fram under tåget utan minsta svårighet. Till sist kom en järnvägsstation farande. Stationsinspektoren stod på perrongen med sin röda flagga i handen och fördes sakta fram till tåget. När han viftade med den lilla flaggan, sände lokomotivet upp ä
Men sedan pojken en stund hade suttit och stirrat på ett litet vitt moln, tröttnade han på detta och såg ner igen. Alltjämt tyckte han, att han och örnen höllo sig stilla, och att allt a