Страница 106 из 137
Han hade svårt att få in i tankarna, att den friska, gröna skogen kunde bri
Det var förskräckligt ett sådant sprakande och smattrande, som hördes nu på en gång. det kom från åsen närmast honom. Där stod allra överst en hög tall, just maken till den, som han själv satt i. Den var så storväxt, att den sköt upp över de andra träden. Nyss hade den stått grant röd i morgonljuset, nu glimmade alla barren till på en gång, och den fattade eld. Så gra
Så där! Nu slog rök upp på många ställen av åsen. Skogselden var nog både fågel och orm. Den kunde både kasta sig fram genom luften långa sträckor och smyga utmed jorden. Den satte hela åsen i brand på en gång.
Det blev en brådskande flykt för fåglarna. De fladdrade upp ur röken som stora sotflingor, foro tvärsöver dalen och kommo till åsen, där pojken satt. Han fick en berguv bredvid sig i tallen, och alldeles över honom slog en duvhök ner på en gren. De hade allt varit farliga gra
Nu rusade elden neråt dalsluttningen. Den fräste och dånade som en brusande storm. Det syntes genom röken hur lågorna flögo från träd till träd. I
Nere i dalen, som låg under honom, gick en liten bäck, som var kantad av alar och små björkar. Där såg det ut, som om elden skulle sta
För en stund var elden hejdad, men så kastade sig en lång flamma fram till den stora torrfuran, som stod en bit uppåt sluttningen, och strax slog de
Då lyfte höken och berguven, och mården ilade ner ur trädet. Det skulle nog inte dröja många ögonblick, förrän elden sutte i tallkronan. Pojken fick allt ge sig av, han också. Det var inte lätt att komma utför tallens höga, raka stam. Han höll sig fast vid den, så gott han kunde, gled långa stycken mellan kvistknölarna och ramlade slutligen handlöst till marken. Men han hade ingen tid att kä
När de flyende hade kommit utför branten och ner i daldjupet, råkade de mä
Också de tänkte bara på skogsbranden, som nu kom störtande mot dem. De flyende djuren sprungo mellan deras fötter, utan att de sågo åt dem. De slogo inte efter huggormen, de sökte inte fånga orrhönan, när hon ilade fram och tillbaka utmed bäcken med de små pipande ungarna, de brydde sig inte en gång om Tummetott. De stodo med stora tallruskor, som de hade doppat i bäcken, och med dessa som vapen tycktes de ämna gå mot elden. De voro inte särdeles många. Det var märkvärdigt att se dem stå där färdiga att strida, när allt a
När elden kom utför sluttningen med dån och brak och olidlig hetta och kvävande rök, färdig att slunga sig över bäcken och lövträdsmuren och nå andra stranden utan att ens behöva sta
Skogsbranden gick till storms med förfärande kraft. Gnistorna kastade sig som ett regn av eld över lövträden, de långa flammorna foro fräsande ut ur röken, som om skogen på andra sidan sög dem till sig.
Men lövträden hejdade elden, och bakom dem arbetade mä
Röken blev så tät, att den höljde in alltsammans. Det stod inte till att se hur striden gick, men nog var det lätt att förstå, att den var hård, och att det flera gånger var nära, att branden skulle tränga vidare.
Men tänk, att efter en stund minskades eldens starka dån, och röken skingrades! Då hade lövträden mist varje blad, marken under dem var svartbränd, mä
Pojken hade klättrat upp på en sten och stått där och sett hur elden släcktes. Men nu, när skogen var räddad, började faran för honom. Uven och höken vände på en gång sina blickar mot honom.
Då hörde han en välbekant röst kalla honom. Gorgo, kungsörnen, susade ner genom skogen. Och snart gungade pojken uppe i molnen, frälst från varje fara.
XLIII. Västerbotten och Lappland
De fem kunskaparna
När pojken var på Skansen, hade han en gång suttit under trappan till Bollnässtugan och hört på hur Klement Larsson och lappgubben hade talat om Norrland. Båda hade varit ense om att det var den bästa delen av Sverige, men Klement Larsson tyckte mest om landskapen söder om Ångermanälven, medan lappgubben påstod, att de, som lågo norr om de
Bäst som de talade härom, kom det fram, att Klement aldrig hade varit längre norrut än i Härnösand, och då måste lappgubben skratta åt honom, som yttrade sig så tvärsäkert om trakter, som han aldrig hade sett. "Jag måste visst berätta en saga för dig, Klement, så att du får veta hur det ser ut i Västerbotten och Lappland, i det stora Samelandet, där du inte har varit," sade han. – "Det ska aldrig bli sagt om mig, att jag nekar att höra en saga, liksom det aldrig har blivit sagt om dig, att du har nekat att ta emot en tår kaffe," svarade Klement, och lappgubben började sin historia.