Jerusalem

Ingmars strid

Ingmar har nu övertagit Baram paschas kvarn. Han går där som mjölnare, och än den ene, än den andre av kolonisterna kommer och hjälper honom med arbetet.

Men nu vet man av gammalt, att det fi

Var och en, som sitter och lyssnar till dem, slutar med att förstå, att de sjunga och surra på detta sätt: "Vi mal mjöl, vi tjänar pengar, vi gör nytta, men vad gör du, vad gör du, vad gör du?"

Och hos den, som hör detta, vaknar det en otrolig lust att få förtjäna sitt bröd i sitt anletes svett. Det kommer en riktig feber över honom, medan han sitter och lyssnar till kvarnstenarna.

Ovillkorligen börjar han tänka efter vad han duger till, vad han kan utföra, om han inte kan göra något för att understödja kolonien.

De, som ha arbetat ett par dagar i kvarnen, tala om ingenting a

Och när kvarnstenarna ha sjungit sin sång ett par veckor, kommer det en dag, då de svenska bönderna arrendera ett stycke jord nere på Sarons slätt och börja plöja och så.

En kort tid därefter skaffa de sig ett par stora vingårdar uppe på Oljoberget.

Och när ä

När svenskarna ha gjort början, komma amerikanarna och syrerna i kolonien så småningom efter. De börja arbeta i skolor, de skaffa en kamera och dra runtom i landet för att ta fotografier, som ku

Det dröjer inte, förrän miss Young sitter som föreståndari

Mot hösten sorlar och brusar hela kolonien av arbete och företagsamhet. Den är flitigare än en myrstack.

Och när man tänker efter, har ingen olycka inträffat under hela sommaren, ingen har dött alltsedan den tiden, då Ingmar övertog kvarnen. Ingen har heller gått och sörjt sig vansi

Alla äro strålande belåtna, de älska sin koloni högre än någonsin, de lägga planer, de anordna nya företag. Det var blott detta, som fattades dem för att vara riktigt lyckliga. Och nu tro de alla, att det var Guds vilja, att de skulle börja att förtjäna sitt bröd med sitt arbete.

I september överlåter Ingmar kvarnen åt Ljung Björn och sta

När skjulet äntligen är färdigt, resa Ingmar och Gabriel ner till Jaffa och börja långa, oändliga underhandlingar med de tyska kolonisterna därstädes.

Men om två dagar äro de hemma igen, och då komma de ridande på ett par ståtliga, bruna hästar.

Dessa skola nu tillhöra kolonien, och man får säga, att om en sultan eller kejsare hade klappat på porten och förklarat, att han ville sluta sig till kolonisterna, hade han kanske inte blivit mera välkommen.

Ack, så barnen hänga och dingla på de hästarna, och så stolt den bonden är, som får plöja med dem!

De äro bättre ryktade än några hästar i Österlandet, och ingen natt går, utan att bönderna äro ute hos dem för att se till, att deras krubba är fylld.

Men vem det vara må av svenskarna, som om morgonen lägger selen på hästarna, kan han inte låta bli att tänka: "Detta landet är verkligen inte så svårt att leva i, nu kä

*

Det var en morgon i september. Mycket tidigt, medan det ä

Det förhöll sig så, att Gabriel och Ingmar sällan kommo rätt väl sams. Det hade inte kommit till någon öppen fiendskap mellan dem, men de hade aldrig samma mening om något. När de nu skulle gå upp till Oljoberget, började de tvista om vägen. Gabriel ville ta den långa omvägen över kullarna. Han sade, att den var lättare att gå i mörkret. Ingmar ville gå en kortare och besvärligare väg, som löpte neråt Josafats dal och sedan rätt uppför berget.

Sedan de hade tvistat om detta en stund, föreslog Ingmar, att de skulle ta var sin väg, så finge de se vem som komme fortast fram. Gabriel var med om detta. Han gick åt det hållet, som han hade föreslagit, och Ingmar åt det andra.

Så snart som Gabriel var gången, överfölls Ingmar av den stora längtan, som alltid kvalde honom, så snart han hade en ensam stund.

–Ska inte Vår Herre förbarma sig över mig och låta mig resa hem? sade han. Ska han inte hjälpa mig, så att jag får föra Gertrud från Jerusalem?

–Det är besy

–Det har varit vackert att se hur arbetet alltmer har tagit väldet över dem, fortfor han. Ja, det har varit mycket gott och lärorikt att se här, men jag kan ändå inte hjälpa, att jag längtar hem. Jag tycker alltid, att jag är rädd för den här staden och att jag inte kan andas fritt, förrän jag får lämna den. Och ibland kä

Medan Ingmar tänkte så, hade han gått ända ner till bottnen av dalen. Högt över honom avtecknade sig stadens taggkrönta mur mot natthimlen, och på alla sidor reste sig mäktiga stängande höjder.

"Detta är ändå ett hemskt ställe att vandra över", tänkte Ingmar. Och först nu kom han ihåg, att han måste gå förbi både den muhammedanska och den judiska begravningsplatsen.

På samma gång som Ingmar hade kommit att tänka på begravningsplatserna, påminde han sig en händelse, som hade tilldragit sig just då i Jerusalem. När han hade hört den omtalas dagen förut, hade den inte gripit honom mer än något a

Det förhöll sig nämligen så, att i

Nu för ett par dagar sedan hade de dock haft en patient på det där sjukhuset. Det hade varit en gammal fattig judekvi

I