Jerusalem

–Ingen mä

–Hur har han dött? frågade Ingmar på nytt.

–Jag ska berätta dig hur det gick till, sade Ljung Björn. När morgonbönen var slut, reste sig de

Då var det, som om han inte längre kunde härda ut att se på he

Då tyckte vi oss alla se Satan bakom honom, och vi sträckte ut händerna och pekade mot den vi såg. Och på samma gång ropade vi: "Satan! Satan!"

Men Godokin smög sig då utefter våra leder, och fastän ingen av oss rörde sig, jämrade han sig högt, som om vi sköt på honom eller slog efter honom. Han smög sig undan ihopkrupen och kom ända till dörren. Men när han ville öppna den, ropade vi alla än en gång: "Satan! Satan!" Och då såg vi, att han sjönk ner framstupa, och där blev han liggande. Och när vi gick fram och rörde vid honom, var han död.

–Han var en förrädare, sade Ingmar. han var värd sitt straff.

–Ja, sade de andra, han var värd sitt straff.

–Men vad hade han i si

–Det vet nu ingen, sade en a

–Han ville väl förgöra oss.

–Ja, men på vad sätt?

–Ingen vet det.

–Nej, ingen får väl någonsin veta det.

–Det är gott, att han är död, sade Ingmar.

–Ja, det är gott, att han är död.

Hela den dagen voro kolonisterna mycket upprörda. Ingen visste vad Godokin hade velat göra dem, eller om faran var avvärjd därmed, att han var död. Timme efter timme tillbragte de under bön och sång i församlingsrummet. De voro liksom bortförda från de

Då och då under dagen tyckte de sig märka, att folkhopar, som till det mesta bestodo av ryska pilgrimer, kommo ut på de öde markerna omkring kolonien och stodo och betraktade huset. De trodde då, att Godokin hade planlagt ett överfall och att dessa vilda skaror skulle komma och driva dem från deras hem. Men alla ryssarna försvu

På kvällen kom mrs Gordon för att se om Ingmar Ingmarsson, som satt på sin säng med knäet ombundet. Hon tackade honom varmt för hans hjälp och visade sig mycket vänligt si

Ingmar frågade he

– Vi har nu börjat få reda på vad de tillämnade, sade mrs Gordon. De ville stjäla bort mrs Hunt, min bästa vän, som har varit med här i kolonien alltsedan dess början. Hon har en bror, som aldrig har ku

Ingmar svarade, att det där lät troligt, men han kunde inte förstå vad konsuln hade menat med att säga, att han nu hoppades att bli av med dem alla, då det endast hade varit fråga om att fora bort en enda.

–Han visste nog vad han sa, svarade mrs Gordon. Mrs Hunt är den enda av oss, som äger någon stor rikedom. På sista tiden har he

–Den där Godokin var sa

–Vi har varit i stor fara, sade mrs Gordon allvarligt. Det var hans plan, att om han inte hade ku

–Jag tror visserligen, att Gud vill ha den här kolonien kvar i Jerusalem, sade han.

–Ingmar Ingmarsson, sade då mrs Gordon, jag vill blott säga er, att om jag kan göra er en återtjänst, skulle det vara mig en stor glädje. Vill ni inte säga mig vad ni vill vi

Mrs Gordon visste väl vad Ingmar önskade, och ingen a

Då mrs Gordon gjorde anbudet, skyndade Ingmar att fälla ner ögonlocken. Han tog sig en rundlig betänketid.

–Nu får ni då lova mig att inte ta illa opp det, som jag ber om, sade han.

Mrs Gordon svarade, att hon skulle ha tålamod med honom.

–Det är så, sade Ingmar, att det ärendet, som jag är här för, ser ut att ta lång tid, och det blir tråkigt för mig att inte ha sådant arbete, som jag är van vid.

Det kunde mrs Gordon väl förstå.

–Om ni därför ville göra mig en tjänst, mrs Gordon, fortfor Ingmar, så skulle det vara en stor sak, ifall ni ville ställa om, att jag finge överta Baram paschas kvarn. Ni vet, att jag inte har avsvurit att förtjäna pengar som ni andra, och jag finge då sådant arbete, som jag tycker om.

Mrs Gordon såg skarpt på Ingmar, men de

–Jag vet inte varför jag inte skulle hjälpa er med detta, sade hon. I den saken kan inte ligga något orätt. Det är också bra för oss att villfara Baram paschas önskan.

–Ja, det väntade jag mig av er, att ni skulle hjälpa mig, sade Ingmar. Han tackade he