Jerusalem

"Din mor hade nog kommit över sorgen för din bortresa, men hon dog, därför att hon fick läsa i missionstidningen, att ni förde ett dåligt liv där borta i Jerusalem. Sådant hade ingen här väntat varken av dig eller dem, som du reste ut i sällskap med."

Gunhild stoppade brevet i fickan, hon gick och bar det på sig hela dagen utan att tala därom med någon.

Hon tvivlade inte, att fadern hade skrivit sa

Gertrud och Gunhild bodde i samma rum. De hade alltid varit de bästa vä

Men gång på gång under dagen tog Gunhild fram brevet och betraktade det. Hon vågade inte läsa det, bara hon såg på det, drog sig he

Hon satt och såg på brevet. Hon kände, att det i

Nästa dag kom Gunhild gående ut genom Damaskusporten. Hon hade varit i

Det var en otroligt het dag, såsom det ofta kan bli i slutet av maj. När Gunhild kom ut ur den mörka staden, där hus och valvbågar gåvo skydd mot solen, tyckte hon, att det bländande solskenet träffade he

Gunhild ville dock inte vända om bara för en smula solsken. Hon hade nog hört, att det kunde vara farligt, men hon trodde inte mycket därpå. Hon gjorde i stället, som man brukar, när man råkar ut för en stark regnskur. Hon drog ner huvudet mellan skuldrorna, sköt duken, som hon bar om halsen, högre upp i nacken och vandrade på med full fart.

Medan hon gick, tyckte hon, att solen satt med en blictrande båge i händerna och sköt av den ena glimmande pilen efter den andra, och att alla voro riktade mot he

Vart hon såg på himmel och jord, glänste det och lyste. Hon kände just ingen plåga av värmen, fastän den var mycket stark, men vad hon led av, var det förfärliga vita solljuset, som trängde in bakom ögonen och brände i

Gunhild kände sådan vrede och sådant hat mot solen, som ett stackars jagat djur kä

Gunhild gav till ett anskri. Hon sträckte upp ena hande och höll den skyddande över nacken. På samma gång började hon att springa.

När hon hade sprungit en liten bit framåt vägen, där det vita kalkdammet virvlade upp i en kvävande sky, fick hon syn på en stor stenhög. Det var en ruin efter ett instörtat hus. Hon skyndade dit och var nog lycklig att fi

Gunhild kom in i ett svalt och ljuvligt mörker. Hon kunde inte se två steg framför sig.

Hon ställde sig med ryggen åt ingången och lät ögonen vila ut i mörkret. Ingenting lyste, ingenting glittrade. Hon förstod nu hur det måtte kä

Gunhild började vänja sina ögon vid mörkret. Hon fick syn på en sten och satte sig ner för att vänta. Hon kunde väl inte få mod att gå ut från de

Men Gunhild hade inte suttit mer än en liten stund där i

– O Gud, den förföljer mig också här i

– Jag har väl gjort något ont, jag, eftersom solen inte kan tåla att se mig, fortfor hon.

I detsamma kom hon att tänka på brevet, på moderns död, på sin förfärliga sorg och på sin önskan att få dö. Hon hade alls inte kommit ihåg något av detta, medan hon hade varit i verklig livsfara, utan bara tänkt på att rädda sig.

Gunhild tog raskt fram brevet, hon vek upp det och gick mot ingången, så att hon kunde läsa det. Hon såg, att orden stodo där just så, som hon hade dem i mi

Strax därpå kom en tanke, som tycktes he

"Förstår du inte, att dett var Guds mening att låta dig slippa bort från livet?"

Detta föreföll he

Men hon höll dock fast vid den tanken, att Gud erbjöd he

Hon reste på sig, knäppte först händerna om nacken, men tog bort dem igen, gick så ut i solskenet mycket stilla, som hade hon gått på mittgången i kyrkan.

Hon var en smula avsvalnad. När hon först kom ut, märkte hon inte några jägare eller spjutspetsar eller glimmande pilar.

Men när hon hade gått ett par steg, var allt åter över he

Hon gick några steg ä

Det var folk från kolonien, som fa