Jerusalem

De gamla Gordonisterna hade sitt egentliga arbete med att sköta skolan och att gå omkring till sjuka och hjälpa fattiga, och de fortsatte med detta alltjämt. Medan de ä

Men det, som var ä

Det yppersta av allt i dalböndernas ögon var ändå, att de voro i Guds stad Jerusalem. De hade inte trott, i

Allt hade slagit väl ut, om inte detta hade varit, att de inte tycktes ku

Medan bönderna sutto med dessa tankar och dessa frågor, reste sig helt hastigt skolmästarens Gertrud med ett högt utrop.

– Ser ni honom? frågade hon, under det att hon höll sina blickar riktade söder ut i riktning mot Jerusalem och samtidigt var så bestört, att hon måste hålla om skolstyret för att inte falla.

Själva staden Jerusalem syntes inte från kolonien, därför att några kullar lågo hindrande i vägen. Det är många, som tro, att en av dessa kullar är det verkliga Golgata, och att det är med orätt, som man anser, att det har legat på den plats, där den heliga gravens kyrka nu reser sig.

Och nu såg Gertrud en gestalt stå på toppen till just den kullen. Hon såg honom tydligt mot den månljusa himlen. Det var en man, som bar en lång livklädnad, som hade en törnekrona på sitt huvud och höll ett stort kors upprätt bredvid sig.

Allt dalfolket blickade åt samma håll som hon och såg samma syn. De flesta reste sig och skyndade fram till balustraden för att se bättre, men några blevo stående, som om synen alldeles hade överväldigat dem. Och det, som de sågo, upplöste sig inte till en drömbild. Ma

Men Hellgum, som också hade suttit ibland dem, skyndade sig nu att upplysa dem om vem det var, som stod på kullen.

Det är en vansi

Det var, som om ingen hade hört eller velat höra på vad Hellgum sade. Allas blickar hängde fast vid ma

Bullret, som de hade åstadkommit, när de hade skyndat fram till takkanten, måste ha hörts ända upp till korsbäraren. De sågo hur han vände sitt ansigte mot dem och betraktade dem. Därpå grep han ivrigt efter sitt kors, hängde det över ena skuldran och började stiga utför branten. Det hördes hur han stönade under sin tunga börda och hur korset skrapade mot den steniga marken.

Hellgum fortfor att berätta för dem hur den vansi

För ett ögonblick försva

– Han kommer hit, han kommer hit! sade några, och deras röster ljödo upprörda, som om de ä

– Ja, han gör så, sade Hellgum. Så snart han ser någon, kommer han framstörtande, men han vänder strax, när han märker, att det inte är den rätte.

– Jag undrar hur han kan veta vem som är den rätte, sade Gertrud.

– Det vet ingen, sade Hellgum, och det vet han väl inte själv heller.

Korsbäraren kom närmare, och de sågo nu tydligt hur stort hans kors var och hur mycken möda han hade att släpa det med sig.

– Å, den stackarn! sade kvi

Men när han stod alldeles framme vid huset, blev det full stillhet ibland dem, för sådan, som de sågo honom, var han en så trogen bild av det heligaste de visste, att det kom en förlamande andakt över dem. De kunde bara avvakta vad han skulle göra, och korsbäraren stod stilla och såg upp till dem i väl ett par minuters tid. Takterrassen låg inte högt över vägen, månskenet lyste klart på dalfolkets ansikten, och han torde väl rätt tydligt ha urskilt deras trovärdiga, allvarsamma drag.

Äntligen satte han sig åter i rörelse.

– Nu har han sett oss, sade Hellgum, nu ska ni få se hur brått han får att gå sin väg.

Men korsbäraren skyndade inte sin väg. Han gick i stället än närmare huset. han lyfte korset av skuldran och stödde det mot väggen, och likaledes tog han törnekronan av huvudet och hängde den på ena korsarmen.

en minut senare såg dalfolket, att han gick bortåt vägen med rak rygg och lätta steg, befriad från sin börda.

Då dalbönderna förstodo, att han hade lämnat sin börda utanför deras hem, sade de inte ett ord. Men några tryckte hårt händerna på dem, som stodo bredvid dem, och ett par fingo tårarna i ögonen. Det kom en ljusning över de flesta ansikten, som nästan gjorde dem vackra. De hade fått svar på sina frågor. Det var inte för att dö och inte för att leva, utan endast och allenast för att bära Kristi kors, som de voro hitkomna. Det var det enda, som de behövde veta.