Jerusalem

Han klättrade med outsäglig möda ända upp till kullens krön, där stadsmuren reser sig. Sedan brukade han vandra på en smal stig utanför muren fram emot Sions kulle på södra sidan av berget och nådde upp till den lilla armeniska kyrkan, som kallas Kaifas' hus.

Här lade han åter ner korset på marken och tittade in genom nyckelhålet. Men han nöjde sig inte med detta, utan han grep om klocksträngen och ringde. När han en stund därefter hörde tofflor smälla mot stenläggningen, smålog han och förde redan händerna upp till törnekronan för att lyfta den av huvudet.

Men så snart kyrkotjänaren, som öppnade porten, fick syn på korsbäraren, gjorde han ett nekande tecken med huvudet.

Botgöraren böjde sig framåt och såg in genom den halvöppna dörren. Han överfor med blicken den lilla gården, där enligt sägnen Petrus förnekade frälsaren, och förvissade sig om att den var alldeles tom. Hans ansikte fick ett uttryck av djup grämelse, han drog otåligt igen porten och vandrade vidare.

Det tunga korset slamrade mot den av stenar och gamla byggnadsrester betäckta marken på Sion. Det fördes nu framåt med större fart, liksom om otålig förväntan hade givit dess bärare bättre krafter. Han vandrade fram mot staden och lade inte ner korset på marken förrän utanför den tunga, gråa byggnad, vilken vördas som kung Davids grav, men även sägs i

Den gamle brukade här lämna korset, medan han själv gick in på gården. När den muhammedanske portvakten, som eljest kastade vreda blickar efter alla kristna, såg honom komma, böjde han sig ner infr den, vars förstånd var hos Gud, och kysste hans hand. Varje gång den gamle mottog de

Med oändlig långsamhet brukade han sedan vandra tvärsigenom staden bort till dess nordligaste del, där Kristi lidandes väg löper fram i sin tunga dysterhet. Så länge som han befa

När han kom in på de trånga gator, som utgöra passionsvägen, såg han hoppfullare ut än under förra delen av vandringen. Han stönade mindre djupt under tyngden av korset. Han rätade upp ryggen och såg sig omkring likt en fånge, som nu var säker om sin befrielse.

Han utgick från den första av de fjorton stationerna på Kristi lidandes väg, som hela gatan uppför äro utmärkta med små stentavlor. Men han sta

Där i

Härvid råkade han i en förfärlig vrede. Han tog inte emot brödet, utan lät det falla ner på gatan. Han stampade i marken och upphävde vilda skrik av förtvivlan. En lång stund stod han kvar utanför porten. Äntligen återfick han sitt utseende av tålmodigt lidande. Han böjde sig ner efter brödet och åt upp det med rovgirig hunger. Han sökte reda på törnekransen, och han lyfte åter upp korset.

Endast ett par ögonblick senare stod han i strålande förväntan utanför det lilla kapell, som kallas Sankta Veronikas hus, och nedtyngd av missräkning vandrade han därifrån. Han gick hela gatan uppför från station till station, väntade med samma visshet sin befrielse vid kapellet, som betecknar läget för Rättvisans port, genom vilken Jesus lämnade staden, och vid platsen, där frälsaren talade till Jerusalems kvi

*

Det var på kvällen den dagen, då Birger Larsson hade blivit begraven. Alla, som hörde till kolonien, både de gamla Gordonisterna, som hade bott i Jerusalem i snart fjorton år, och svensk-amerikanarna, som hade farit över med Hellgum, och de nykomna dalbönderna hade varit församlade till aftongudstjänst, men för hettans skull hade de inte ku

När gudstjänsten var slut hade de andra gått till sina sysslor, men dalfolket hade blivit sittande kvar, därför att de inte tyckte, att det var passande att företa sig något på en begravningsdag. De sutto på sina stolar raka och högtidliga, och det var nästan alldels tyst ibland dem. Birger hade efterlämnat hustru och åtta barn, och de sutto där och småsnyftade. Till dem sade en och a

– Det är inte så med er som med änkor och faderlösa ute i världen, sade de till dem. Ni får det lika bra som förut. Ni har nu mer än hundra bröder och systrar, som tar hand om er.

Solen gick ner, medan de sutto där, och sedan mörknade det hastigt, så att måne och stjärnor blevo synliga. Men det strök ingen kylande vind fram över bergen de

Allt a

Dalbönderna hade knappt hu