Jerusalem

Ingmar snyftade länge. När han äntligen såg upp, var Gertrud borta. Från gården kom folk springande för att söka honom.

Han slog sin hand hårt i stenen, som han satt på, och seg envishet utbredde sig över hans ansikte.

– Gertrud och jag tör väl mötas än en gång, sade han högt, och då torde väl allt avlöpa a

Den gamla prosti

Det måste också förtäljas hur alla mä

Till och med herremä

Det fa

Doktorn sade dem, att de inte skulle ku

Hellgumianerna svarade, att de visste allt detta. Och det var just därför de drogo dit. De reste för att strida mot koppor och feber, för att bygga vägar, för att odla jorden. Guds land skulle inte längre ligga för fäfot, utan de skulle förvandla det till ett paradis.

Och ingen var i stånd att avvända dem från deras föresats.

Nere vid kyrkan bodde en gammal prostänka. Hon var så gammal, så gammal. Hon bodde i en stor vindskammare i posthuset snett emot kyrkan. Hon hade bott där, alltsedan hon måste flytta från prostgården.

Det hade alltid varit sed, att en och a

Hon satt ständigt i

Det var ingen, som kunde fi

Hon hade en gammal piga, som hjälpte he

Flera av dem, som hade blivit Hellgumianer, hade brukat komma upp till gumman med små presenter. Men sedan de hade omvänt sig och avskilt sig från alla mä

Ingen visste heller om hon hade hört något om den stora utflyttningen till Jerusalem.

Men en dag befallde gamla prosti

Vad den gamla pigan måtte ha sett förvånad ut!

Men när hon försökte några invändningar, gjorde den gamla damen sig stendöv. Hon bara satte upp högra handen med pekfingret högt i vädret och sade:

– Jag vill ut och åka, Sara Lena. Du ska skaffa hästar och vagn.

Sara Lena hade inte a

Det var ock ett samvetsgrant göra att få gumman utför trappan och ner i vagnen. Hon var så bräcklig, att man hade en förnimmelse av att hon lika lätt kunde bli utsläckt som en ljuslåga i stormväder.

När prosti

Där uppe blevo de inte litet förvånade, då de sågo vem det var som kom.

De gingo ut och lyfte he

När prosti

Hon höjde handen och sade med torr, hård röst, såsom man ofta hör döva tala:

– Ni kommer inte mera till mig, därför har jag kommit till er för att säga er, att ni inte ska fara till Jerusalem. Det är en ond stad. Det var där, som de korsfäste vår frälsare.

Karin försökte svara he

– Det är en ond stad, det bor dåligt folk där. Det var där, som de korsfäste Kristus.

– Jag kommer hit, fortfor hon, därför att detta har varit ett gott hus. Ingmarsson har varit ett gott namn. Det har alltid varit ett gott namn. Ni ska sta

Så vände hon sig om och gick ut. Nu hade hon gjort sitt, nu kunde hon få dö i ro. Detta var den sista handling, som livet krävde av he

Karin Ingmarsdotter grät, sedan gamla prosti

– Det är törhända inte rätt, att vi far, sade hon. Men på samma gång var hon glad åt att gamla prosti

Detta var första och enda gången, som någon så Karin Ingmarsdotter tveksam inför det stora företaget.

Avresan

En vacker morgon i juli utgick ett långt tåg av kärror och lastvagnar från Ingmarsgården. Det var Jerusalemsfararna, som äntligen hade slutat sina förberedelser och nu började sin resa med den långa färden till järnvägsstationen.

När det långa tåget drog fram genom bygden, kom det förbi en fattig gård, som kallades Myckelmyra.

Där bodde ett dåligt folk, sådant där utskum, som tillverkas, då Vår Herre vänder bort ögonen eller är sysselsatt på a

Där fu

Ingen hade någonsin sett dem arbeta, man visste inte om de tiggde mer, än de stulo, eller stulo mer, än de tiggde.

När nu tåget drog förbi de

Då de, som åkte i den första kärran, fingo syn på dem, saktade de farten och körde förbi dem mycket långsamt, och detsamma gjorde alla de andra; de foro så sakta förbi, att hästarna nätt och jämnt rörde sig.

Och alla de, som drogo bort, började på en gång gråta mycket häftigt; de frullväxta gräto tyst med snyftningar, men barnen med skrik och hög klagan.

Jerusalemsfararna kunde sedan aldrig förstå varför de inte hade gråtit så mycket över någon som över Tiggar-Lena, som hade stått usel och skröplig vid vägkanten. De ku