Jerusalem

– Du ska inte behöva be mig, Gertrud, sade Ingmar. Detta är en stor heder, som du gör mig, som har svikit dig. Nog ska jag handla bättre mot dina gamla föräldrar, än jag har handlat mot dig.

Ingmars röst darrade, och på samma gång tycktes något av den stora försiktigheten och klokheten försvi

– Ja, det visste jag, Ingmar, att du inte skulle säga nej till detta, sade Gerturd. Och nu har jag något a

"Vad Gertrud talar vackert!" tänkte Ingmar plötsligen där han satt. "Jag tror aldrig, att jag har hört någon tala med en så mild och glad och klingande röst."

– Jag gick hemifrån för en åtta dagar sedan, sade Gertrud, och ämnade då genast gå neråt mot Göteborg för att vara där när Hellgumianerna kommer. Men första natten låg jag nere vid Bergsåna bruk hos en fattig smedsänka, som heter Maria Bouving. Det är ett namn, som du ska komma ihåg, Ingmar. Och kommer hon i nöd, ska du bistå he

"Vad Gertrud är vacker!" tänkte Ingmar, på samma gång han nickade och lovade att komma ihåg Maria Bouvings namn. "Vad Gertrud är vacker! Hur ska det gå med mig, då jag inte mer får se he

– Maria Bouving, fortfor Gertrud, har en liten kammare i

Gertrud höll i

Men han kände med stor ångest, att han inte hade så lätt nu som för en stund sedan att övertyga sig om att han älskade gården mer än Gertrud.

– Jag la paketet bredvid sängen, fortfor Gertrud, och tänkte, att på morgonen skulle jag visa det för Maria. Men när det blev dager, såg jag, att ditt namn stod skrivet på omslaget. Då besåg jag det närmare, och så beslöt jag att ta det med mig och ge det till dig utan att nämna något om det varken till Maria eller någon a

Gertrud grävde fram ett inte särdeles stort paket ur bottnen på sin korg och lämnade det till Ingmar, under det att hon såg på honom, som om hon väntade, att han skulle bli mycket glatt överraskad.

Ingmar tog gåvan i sin hand utan att mycket tänka på vad det var han fick. hans tankar arbetade för att hålla på avstånd den bittra ånger, som ville smyga sig över honom.

"Om Gertrud visste hur farlig hon är, då hon är så där mild och god! Ack, det hade varit mycket bättre, om hon hade kommit för att gräla på mig!

Jag borde vara glad åt detta", tänkte han, "men det är jag inte. Det är, som om Gertrud vore tacksam mot mig, därför att jag har svikit he

– Ingmar, sade Gertrud i en ton, som äntligen kom honom att förstå, att det var något högst viktigt hon hade att säga, jag har tänkt på att när Eljas låg sjuk på Ingmarsgården, har han säkert brukat den där dynan till huvudkudde.

Men detsamma tog hon paketet ur Ingmars hand och vecklade upp det. Ingmar hörde prassel som av nya, obrukade sedlar. Därpå såg han Gertrud plocka fram tjugu stycken sedlar, var och en på tusen kronor. Hon höll upp dem för hans ögon.

– Se här, Ingmar, detta är hela ditt arv. Du förstår väl, att det har varit Eljas, som har stoppat in paketet i den här kudden.

Ingmar hörde, att hon sade detta, och såg sedlarna, men tyckte, att han såg och hörde som genom en dimma. Gertrud räckte honom pengarna, men hans händer kunde inte hålla fast något, utan hela bunten föll till marken. Gertrud tog upp den och stoppade den i hans ficka. Ingmar kände, att han stod och vacklade, som om han hade varit full.

Med ens sträckte han upp ena armen, knöt näven hårt och skakade den i luften, just som en drucken mä

– Å Gud! Å Gud! sade han.

Han skulle ha önskat, att han hade ku

Nästa ögonblick föllo hans händer tungt ner på Gertruds skuldror.

– Du förstår dig på att ta hämnd, du.

– Kallar du detta för hämnd, Ingmar? frågade hon bestört.

– Vad ska jag kalla det? Varför kom du inte genast till mig med de där pengarna?

– Nej, jag ville vänta till bröllopsdagen.

– Hade du kommit, i

– Ja, det visste jag.

– Men nu kommer du på själva bröllopsdagen, just som det är för sent!

Det var för sent i alla fall, Ingmar. Det var för sent för en vecka sedan, och det är för sent nu, och det är för sent för alltid.

Ingmar hade sjunkit ner på stenen igen. Han höll händerna för ögonen och satt och jämrade sig.

– Å, jag trodde, att det inte fa

– Du måste förstå en sak, Ingmar, sade Gertrud. När jag fa

– Du skulle ha behållit dem själv! utropade Ingmar. Nu kä

– Jag kom hit för att göra dig glädje, Ingmar. Nu hade de blivit otåliga i bröllopsgården. De kommo ut på trappan och började ropa:

– Ingmar, Ingmar!

– Ja, bruden har jag ock där nere, som vänar mig, sade han i stor ångest. Och att det är du, Gertrud, som har vållat detta! När jag svek dig, var det i stort nödtvång, men du har förstört allting bara för att göra mig eländig. Nu vet jag hur far kände det, när mor dräpte barnet, for han ut.

Han tog till att gråta våldsamt och häftigt.

– Aldrig har jag känt så för dig som i kväll, stönade han. Aldrig har jag hållit av dig hälften så mycket som nu. Å, jag visste inte, att kärleken var så bitter och förfärlig.

Gertrud lade sin hand mycket milt på hans huvud.

– Aldrig, aldrig var det min mening att hämnas på dig, Ingmar. Men så länge ditt hjärta är bundet vid de