Jerusalem

Ingmar fick stark lust att tala om hemmet. Alla mi

– Jag kan tala om för er något, som jag själv har varit med om, sade han. Det var en vinter, far och Stark Ingmar arbetade med kolmilor långt borta i skogen. Då julen kom, erbjöd sig Stark Ingmar att sta

Jag gick tidigt och kom opp på kolbotten vid middagstiden. Just som jag kom, hade far och Stark Ingmar fått en mila färdig. De hade slagit ut den, alla de heta kolen var utbredda på marken för att svalna. Det rök ur kolhögen, och där kolen låg tätt intill varandra ville de fatta eld, och detta fick inte ske. Det var den farligaste stunden under hela kolningen. Far sa ock, så snart han fick se mig: "Jag är rädd för att du får gå ensam hem igen, Ingmar. Jag kan inte lämna Stark Ingmar med detta." Stark Ingmar gick på andra sidan kolhögen mitt i värsta röken. – "Å jo, nog kan du gå, Stor Ingmar, jag har rett mig med värre saker."

om en stund började det ryka mindre ur kolen. "Nu ska jag se vad det är för julmat mor Brita har skickat mig", sa Stark Ingmar och tog ifrån mig matsäcksknytet. "Kom nu, ska du få se hur fin bostad vi har, far din och jag!" sa han. Han visade mig kojan, där far och han bodde. Till bakvägg hade den en stor sten, men eljest var väggarna av granris och slanor. – "Ja, ja, gossen mig", sa Stark Ingmar, "du trodde nog inte, att far hade ett sådant kungligt slott att bo i i skogen. Här ska du få se på väggar, som håller ute köld och yrväder", sa gubben och stack armen rätt ut genom riset.

Far kom efter och skrattade. De var båda svarta av sot och luktade av den sura mulröken, men aldrig har jag sett far så glad och skämtsam. Ingen av dem kunde stå rak där i

Så där gick de på. Det var lite brä

I detsamma ryckte jag till vid det, att det prasslade lite i ieldstaden. Det lät närmast som om någon hade kastat småstenar mot hällen, där elden bra

Så kom Stark Ingmar in, och nu började skämtet på nytt.

"En så glad jul tror jag inte jag har haft på åratal", sa han. Just som han sa det, hördes det där prasslandet än en gång. "Jaså, jaså, står det så till nu igen", sa han. Han gick ut, och det var eld i kolen på nytt. När han kom tillbaka, sa far: "Nu ser jag, att du har så god hjälp, att du kan reda dig ensam här på kolbotten." – "Ja, gå du tryggt hem och håll helg, Stor Ingmar! Här fi

Gunhild tackade Ingmar för hans berättelse, men Gertrud gick tyst, som om hon hade blivit rädd. Det hade skymt på nu en smula. Allt, som nyss hade varit rött, hade blivit blått och grått, endast i

Gertrud var alldeles häpen över Ingmar, som hade talat så långt och så länge. Hon kunde inte låta bli att tycka, att han höjde litet på huvudet och gick med fastare steg. "Han har blivit som en a

Äntligen voro de framme vid en liten grå stuga. Det var ljus tänt där i

– Är det här? Kan någon dansa här?

De tyckte, att stugan knappt kunde rymma ett enda par.

– Å, sade Gabriel, gå på ni! Stugan är inte så liten, som den ser ut.

Dörren var öppen, och utanför den stodo ungdomar, som hade dansat sig glödvarma. Kullorna viftade sig med huvuddukarna, masarna kommo ut och drogo av sig de svarta, korta tröjorna för att dansa i de klargröna västarna med de röda ärmarna.

De nykomna trängde sig genom folkhopen, som stod vid dörren, och kommo in i stugan. Den första de sågo var Stark Ingmar. Han var en liten, tjock man med stort huvud och långt skägg. "Han är nog släkt med tomtar och troll", tänkte Gertrud. Gubben stod i spisen och spelade, det var väl för att inte vara i vägen för de dansande.

Stugan var större, än den hade sett ut. Men den var fattig och förfallen, de nakna timmerväggarna voro maskstungna, och takbjälkarna voro svart av rök. Där fu

I stugan var det halvmörkt och kvavt, par vid par virvlade om där. Gertrud blev först andlös och ville skunda ut igen, men så sta

Stark Ingmar spelade taktfast och säkert, men när Ingmar Ingmarsson kom in genom dörren, skar han i med stråken, så att alla strängarna skorrade och de dansande sta

– Nej, nej, ropade han då, det var ingenting, dansa på bara!

Ingmar lade armen om Gertruds liv för att dansa ut, och Gertrud blev förstås mycket förvånad över att han ville dansa. Men så blevo de stående, ty paren följde varandra så tätt, att ingen kunde komma in mellan dem, som inte hade varit med från början.

Gubben Stark Ingmar avbröt på nytt, knackade med stråken mot spiselkransen och sade med myndig röst:

– Här ska vara plats för Stor Ingmars son, när det dansas i min stuga.

Alla vände sig nu för att se på Ingmar. Han blev blyg och kom inte ur fläck. Då måste Gertrud ta ett raskt tag i honom och dra honom ut på golvet.

Så snart dansen var ändad, kom torparen fram och hälsade. När Ingmar lade sin hand i hans, låtsade gubben bli ängslig och rädd och släppte den genast.

– Oj, oj, sade han, akta de där fina skollärarhänderna! En ovårdsam karl som jah kunde lätt klämma sönder dem.

Han tog Ingmar och hans sällskap fram till bordet och drev bort några gamla bondkvi

– Jag bjuder eljes aldrig på något, sade han, de andra får nöja sig med dans och spel, men Ingmar Ingmarsson ska väl äta en bit mat under mitt tak.

Meda de unga åto, drog han fram en liten trebent stol, satte sig mittframför Ingmar och stirrade på honom.

– Och det är du, som ska bli skollärare, sade han.

Ingmar satt en stund med ögonlocken fällda. Det ryckte litet i läppen, som om han hade haft lust att skratta, men han svarade ganska sorgset: