Jerusalem

de tre, som hade dansat, hade haft så roligt, att de talade om att nästa lördagskväll gå till en lekstuga. Till sist frågade de skolmästarns vad de tyckte om förslaget.

– Ja, om ni går till Stark Ingmars lekstuga, får ni lov för mig, sade mor Stina, där vet jag att ni endast råkar anständigt och välkänt folk.

Storm gjorde ett a

– Inte låter jag Gertrud gå bort på dans, om inte Ingmar följer med och tar vård om he

Alla tre skyndade fram till Ingmar. Han sade tvårt nej, höll ögonen stadigt fästade på bokstäverna och bara läste.

– Ja, det är inte lönt att be honom, sade då Gertrud i en så besy

Ett par kvällar därefter sutto Gertrud och he

– Jag förstår inte vad det är, sade hon. Hör du ingenting, gertrud?

– Jo, sade Gertrud, det är någon oppe i skolrummet.

– Vem skulle vara där så här dags? Och hör bara hur det tassar och rasslar och far runt från hörn till hörn!

Det rasslade och prasslade och stötte och for runt i den tomma skolsalen. Både Gertrud och mor Stina blevo hemska till mods.

– Det måtte ändå vara någon där oppe, sade Gertrud.

– Där kan ingen vara, och jag ska säga dig, att så här har det hållit på varenda kväll, alltsedan ni dansade.

Gertrud förstod att modern trodde, att det spökade efter dansen. Och om mor Stina finge den tron, så var det slut med all dans vidare för Gertrud.

– Nu går jag dit opp och ser efter vad det är, sade Gertrud, men mor Stina grep he

– Vet jag om jag törs låta dig gå?

– Å jo, mor, det är bäst att ta reda på vad det är!

– Då ska vi åtminstone gå båda två.

De smögo sig tyst uppför trappan. Dörren tordes de inte öppna, utan mor Stina böjde sig ner och tittade in genom nyckelhålet.

Mor Stina stod där länge. En gång lät det, som om hon skrattade.

– Vad är det, mor? frågade Gertrud.

– Du kan se själv. Men var tyst bara!

Gertrud böjde sig ner och såg in. Bord och bänkar, som eljest upptog hela rummet, voro sammanflyttade, det dammade förfärligt, och mitt i dammet for Ingmar Ingmarsson omkring med en stol i famnen.

– Har Ingmar blivit tokig? utbrast Gertrud.

– Tyst! sade modern och drog he

Modern började skratt, så att hon skakade.

– Han hade så när skrämt livet av mig, sade hon. Gudskelov, att han också kan bli ung en gång. Och sedan, när hon hade skrattat ut: Nu säger du inte ett ord till någon mä

Så blev det lördagskväll, och de fyra unga stodo på skolhusets trappa, färdiga att gå. Mor Stina höll på att mönstra dem. De voro så gra

Medan de fyra vandrade framåt i den vackra vårkvällen, voro de till en början helt tysta. Gertrud så ibland förstulet på Ingmar och tänkte på hur han hade arbetat för att lära sig dansa. Hur det nu kom sig, om det var vid mi

Hon tänkte, att det nog hade fallit sig så, att lövträden, som hela vintern hade stått och sovit i frid och ro, plötsligen hade börjat drömma. De hade då drömt, att det var fullfärdig sommar. De sågo ängarna klädda med vajande säd och grönt gräs, nyponbuskarna blänkte av nyutslagna rosor, åar och träsk höljde sig med näckrosblad, stenarna voro gömda under krypande li

Lövträden tyckte i sin förvirring, att alla gjorde narr av dem. Humlorna kommo surrande och hånade dem, skatorna skrattade ut dem, och andra fåglar sjöngo smädesånger. "Var ska vi få något att kläda oss med?" tänkte träden alldeles i förtvivlan. Men de ägde inte ett skylande blad varken på gren eller kvist, och ångesten blev så häftig, att de vaknade.

Då de sågo sig omkring alldeles omornade, tänkte de genast: "Gudskelov, att det bara var en dröm! Här är det visst ingen sommar. Det var för väl, att vi inte har försovit oss."

Men när de sågo sig bättre om, märkte dem att sjöarna voro öppna. Sippor och gräs höllo på att krypa upp ur jorden, och saven fräste och skummade under deras egen bark. "Vår är det emellertid, om det än inte är sommar", sade lövträden, "det var bra, att vi blev väckta. Nu har vi sovit nog för i år, nu måste vi sätta på oss kläderna."

och så hade björkarna i all hast sänt ut små gulgröna, kådiga blad, medan lö

Gertrud gick och smålog, medan hon tänkte detta, och önskade bara, att hon hade varit ensam med Ingmar för att få tala om alltsammans för honom.

De hade lång väg att gå ända upp till Ingmarsgården, det var mer än en timmes vandring. De följde älvstranden, och Gertrud gick hela tiden en smula efter. Nu lekte tankarna kring det röda skenet från solnedgången, som flammade än över älven, än över stranden. Gråa alvuskar och ljusgröna björkar insveptes av skimret, stodo och lågade ett ögonblick och återtogo lika snabbt sin naturliga färg.

På en gång blev Ingmar stående stilla. Han bröt av mitt i något han höll på att säga och kunde inte få fram ett ord.

– Vad står på? frågade Gunhild.. Ingmar stod och såg framför sig alldeles blek. De andra sågo ingenting a

Gertrud kom snabbt fram, kastade en hastig blick på Ingmar och drog de andra med sig.

– Vi ska inte fråga honom något om detta, viskade hon. Det där stället är Ingmarsgården, han har visst svårt att se den. Han har inte velat gå hem på de sista två åren, alltsedan han blev fattig.

Vägen, som de hade att gå, löpte tvärsöver slätten, förbi gården fram till Stark Ingmars stuga i skogsbrynet.

Ingmar kom snart efter de andra och ropade åt dem:

– Det är bättre att gå den här vägen. Han förde dem in på en gångstig, som slingrade sig längs skogsbrynet och ledde till torpet utan att beröra själva gården.

– Du, Ingmar, kä

– Ja, nog var vi goda vä

– Vet du om det är sant, att han kan trolla? frågade nu nämndemans Gunhild.

– Å nej, sade Ingmar, men litet dröjande, som om han till hälften trodde.

– Du kan gärna tala om vad du vet, fortfor Gunhild.

– Skolmästarn har sagt, att vi inte ska tro på sådant.

– Skolmästarn kan inte förbjuda någon mä