Jerusalem

– Skål, Halvor! Du har säkert varit Kain här en god hjälp vid att sköta om den uslingen, som hon har varit gift med.

Halvor blev sittande stilla, stirrande honom rätt i ansiktet och undrade hur han skulle ta detta. Men inspektoren brast åter ut i skratt.

– Ja, en god hjälp, skrattade han, en riktigt god hjälp.

Gästgivarsonen smålog och upprepade:

– Ja, ja, en riktigt god hjälp.

I

Karin sta

Till en början var allt stilla i storstugan. Så hörde hon, att en stol sköts tillbaka och någon reste sig.

– Ska Halvor redan gå? frågade unge Ingmar.

– Ja, svarade Halvor, jag kan inte sta

– Halvor kan väl gå ut i köket till he

– Nej, hördes nu Halvor svara, vi två har talat ut med varandra.

Hjärtat började bulta på Karin, och tankarna flögo som aldrig förr. Nu var Halvor ond på he

Nu trodde han, att hon inte tyckte om honom, nu gick han och skulle aldrig komma igen.

Nej, hon visste inte hur hon hade ku

Med ens stod det för he

Karin fick plötsligen upp dörren igen och stod framför Halvor, i

– Ska du redan gå, Halvor? Jag tänkte du skulle sta

Halvor stod och stirrade på he

– Jag tänker allt gå och aldrig komma igen, sade Halvor. Han förstod inte vad hon ville.

– Å, sta

Hon tog honom vid handen och ledde honom upp till bordet. Hon blev både röd och vit under vandringen, modet svek he

– Berger Sven Persson och ni andra, sade Karin, Halvor och jag har inte talat om saken ä

När hon hade sagt detta, slöt sig Karin närmare intill Halvor, liksom för att få skydd mot allt det onda tal, som nu skulle komma.

Alla voro tysta en stund, mest av förvåning över Karin Ingmarsdotter, som såg mer ung och flicklik ut, än hon hade gjort under hela sitt liv.

Halvor sade då med darrande röst:

– När jag fick din fars klocka, Karin, trodde jag, att aldrig något större kunde hända mig. Men detta, som du nu har gjort, övergår dock allt a

Men Karin väntade mer på de andras ord än på Halvors, ångesten ville inte överge he

Då reste sig Berger Sven Persson, som var en på många sätt utmärkt man.

– Då får vi alla lyckönska Karin och Halvor till detta, sade han vänligt, ty det vet alla, att den, som Karin Ingmarsdotter väljer, är fläckfri och otadlig.

I Sion

Ingen må förundra sig över att en gammal sockenskolmästare stundom blir en smula självsäker. Där han han gått och delat ut kunskap och lärdom till sina medmä

Det var en vintersöndag strax efter gudstjänsten. Kyrkoherden och skolmästarn stodo och pratade i den lilla välvda sakristian. De hade kommit att tala om frälsningsarmén.

– Det är ett bra besy

Skolmästarn såg sträng på kyrkoherden. Han tyckte, att de

– Jag tror inte, att kyrkoherden får se det heller, sade han med eftertryck på orden.

Kyrkoherden, som visste med sig, att han var en svag och bruten man, lät mestadels skolmästarn regera som han ville, men han kunde inte låta bli att retas med honom.

– Hur kan Storm vara så viss om att slippa undan frälsningsarmén? sade han.

– Jo, svarade Storm, där präst och skollärare håller ihop, där kan inte sådant otyg tränga in.

– Jag vet just inte, att Storm håller ihop med mig, sade kyrkoherden litet snävt. Ni predikar ju för er själv där borta i ert Sion.

Till detta teg skolmästarn först. Därpå sade han mycket stilla:

– Kyrkoherden har aldrig hört hur jag predikar.

Det där missionshuset var en riktig förargelseklippa. Kyrkoherden hade aldrig varit inom dess dörrar. När det nu hade kommit på tal, blevo de båda gamla vä

Av den där lilla osämjan på förmiddagen kom det sig, att kyrkoherden på eftermiddagen gick och hörde Storms föredrag. "Jag ska göra Storm en riktigt stor glädje", tänkte han. "Jag ska gå och höra hur han predikar där borta i sitt Sion."

under vandringen kom kyrkoherden att tänka på den tiden, då missionshuset byggdes. Nej, så luften hade varit full av profetior, och så säkert han hade trott, att Gud hade tillämnat något stort! Men det hade ingenting hörts av. "Vår Herre måtte ha kommit på andra tankar", mumlade han och log åt sig själv på samma gång, därför att han hade så besy

Skolmästarns Sion var en stor sal med ljusa väggar. Träsnitt av Luther och Melanchton i pälsbrämade kappor hängde på långväggen. Längs takkransen löpte skönt tetxtade bibelspråk, inramade av blommor samt himmelska trumpeter och basuner. Över en estrad långt framme i rummet hängde en liten oljetryckstavla, som föreställde den gode herden.

Den stora, nakna salen var full av mä

Storm hade redan börjat sitt föredrag, när han såg kyrkoherden komma in och ta plats på främsta bänken. "Du, Storm, är ändå en märkvärdig man", sade han då till sig själv, "allting lyckas för dig. Här kommer nu till sist kyrkoherden och gör dig den äran att höra dig."