Jerusalem

Vid Halvors första ord hade Karin undrat om detta var något han hade tänkt ut för att göra spe av he

Nu var det så, att Karin alltid hade trott, att Halvor hade friat till he

Men då Halvor kom och ville hjälpa he

Han måtte visst tycka om he

Karins hjärta begynte att slå våldsamt och oroligt. Hon vaknade upp till något, som hon aldrig förr hade erfarit. Hon undrade vad det kunde vara, tills hon plötsligen förstod, att Halvors godhet hade värmt he

Halvor fortfor att lägga ut sin plan, rädd, att hon skulle göra invändningar.

– Det är ju synd om Eljas också, sade han, han behöver nog ombyte. Och så svår, som han har varit mot dig, blir han inte mot mig. Det blir a

Karin visste inte vad hon skulle ta sig till, tyckte, att hon inte kunde göra en rörelse eller säga ett ord, utan att Halvor skulle märka, att hon var kär i honom. Och något måste hon ändå svara honom.

Till sist teg Halvor och stod och såg på he

– Gud välsigne dig, Halvor! sade hon med bruten röst. Gud välsigne dig!

Hur försiktig hon hade varit, måtte dock Halvor ha märkt något, för han fattade raskt om he

– Nej, nej! ropade hon förskräckt, slet sig lös och skyndade bort.

*

Eljas flyttade nu till Hlavor och låg i bodkammaren hela sommaren. Halvor behövde dock inte länge ha besvär av honom, för han dog redan på hösten.

Kort därefter sade mor Stina till Halvor:

– Nu ska Halvor lova mig en sak.

Halvor spratt till och såg upp.

– Halvor ska lova mig att ha gott tålamod med Karin.

– Visst ska jag ha tålamod, svarade Halvor undrande.

– Ja, hon är ju en, som är värd att vi

Men det var inte så lätt för Halvor att ha tålamod, ty han fick snart höra talas om att än den ene, än den andre friade till Karin. Detta började redan fjorton dagar efter Eljas' begravning.

Halvor satt på sin trappa en söndagseftermiddag och betraktade dem, som kommo och gingo på vägen. Snart tyckte han sig märka, att det var ovanligt många fina åkkärror, som foro förbi upp mit Ingmarsgården. I den första satt en av inspektorerna på Bersåna bruk, efter honom kom gästgivarsonen från Karmsund åkande, och till sist kom Berger Sven Persson, en hemmansägare från gra

När Berger Sven Persson kom körande, kunde Halvor inte sitta still längre. Han började gå framåt vägen, och snart var han över bron och på den sidan älven, där Ingmarsgården låg.

– Jag skulle nog vilja veta vart alla dessa kärrorna har kört i väg, sade han, han gick efter spåren, så småningom blev han allt ivrigare och ivrigare. Jag vet, att detta är dumt, sade han. Han tänkte på mor Stinas varning. Jag ska bara gå opp till gårdsledet och sae vad det tar sig till där oppe.

Berger Sven Persson och ett par andra karlar sutto i storstugan på Ingmarsgården och drucko kaffe. Ingmar Ingmarsson, som alltjämt bodde kvar i skolan, var hemma över söndagen. Han satt med vid bordet och fick vara värd, för Karin var inte i

Det var dödtråkigt i stugan, alla drucko sitt kaffe utan att säga något. Friarna voro nästan obekanta med varandra, och var och en vaktade på något tillfälle att få gå ut i köket och tala ensam med Karin.

Så gick dörren upp, och ä

– Det är Tims Halvor Halvorsson, sade han till Berger Sven Persson.

Sven Persson reste sig inte, han hälsade endast genom att göra en liten svängning med handen och sade i litet skämtande ton:

– Det är ju roligt att få råka en så beryktad man.

Ingmar Ingmarsson sköt fram en stol åt Halvor och gjorde ett sådant buller, att Halvor inte behövde svara.

Alla friarna blevo pratsamma och stortaliga från det ögonblick Halvor kom. De började berömma och understödja varandra, det var, som hade de kommit överens om att hålla ihop, tills de hade fått Halvor ur spelet.

– Det var en gra

Karin kom nu in med kaffe till påtåren. När hon blev varse Halvor, blev hon glad i första ögonblivket, men strax tänkte hon på hur illa det såg ut, att han kom och besökte he

Hon hade helst velat, att han hade väntat en två, tre år med att komma, det hade varit lagom för att folk skulle ha förstått, att hon inte hade gjort något illa vid Eljas av otålighet. "Vad behöver han göra sig bråttom för?" tänkte hon. "Han kan väl veta, att jagin te kommer att ta någon a

När Karin kom in, blev det tyst på nytt i rummet, och var och en tänkte bara på att se efter hur hon och Halvor hälsade på varandra. Det var inte mer än nätt och jämt, att fingertopparna möttes. När häradsdomarn såg detta, gav han i glädjen till en liten vadss vissling, men inspektoren slog till ett flatskratt. Halvor vände sig mycket stillsamt mot honom.

– Vad skrattar inspektorn åt? frågade han sakta.

Inspektoren kunde inte fi

– Han tänker på en jakthund, som driver opp haren men låter en a

Karin stod röd som blod och hällde i kaffe. Nu sade hon ursäktande:

– Berger Sven Persson och ni andra får hålla till godo med bara kaffe, vi bjuder ingen spirituosa numera här i gården.

– Ja, det bestås inte heller hemma hos mig, sade häradsdomarn. Inspektoren och gästgivarn tego, men de förstodo, att Sven Persson hade vu

Mitt under samtalet såg häradsdomarn över till Halvor. De