Jerusalem

De har egentligen aldrig talat om för någon vad de såg, utan de har endast sagt så mycket till barn och nära anförvanter, som de en gång har stått där på bron och sett himmelen öppen. Ingen främmande har fått veta det, för det har varit deras största skatt och heligaste gåva, att de har fått se himmelens härlighet.

kyrkoherden såg åter ner en stund, så suckade han djupt.

– Jag har aldrig förr hört något sådant omtalas, sade han. Han darrade lite på rösten, då han fortfor: Jag hade gärna velat stå där på bron med Stor Ingmar och Stark Ingmar och se himmelen öppen.

Nu i dag, så snart de hade fraktat hem Stor Ingmar till gården, sade kyrkoherden, befallde han, att de skulle hämta Stark Ingmar, och de skickade genast bud till honom, på samma gång som de sände efter doktorn och efter mig. Men Stark Ingmar var inte hemma, han gick lång oppe i skogen och högg ved och var inte lätt att fi

Det dröjde så länge, att jag ha

Stor Ingmar frågade inte mycket efter oss andra. Han var döden nära. "Jag ska snart dö, kyrkoherden", sade han. "Jag önskar bara, att jag i

han låg på den breda sängen i lillkammaren, och den präktigaste bonad de hade var lagd över honom. Ögonen höll han öppna, han såg hela tiden ut efter något, som var lång borta och som ingen a

Så hade de äntligen fu

Då karlen stod bredvid sängen, tog han hans hand och klappade den sakta, så frågade han honom:

"Kommer du ihåg, du Stark Ingmar, när vi gick nere på kyrkbron och såg himmelen öppen?" – "Ja, ja, nog mi

Då vände sig Stor Ingmar helt mot honom. Han log och strålade, som hade han den ljuvligaste nyhet att omtala. "Jag går dit nu, jag", sa han till Stark Ingmar. Då böjde torparen sig fram och såg honom djupt in i ögonen. – "Jag kommer efter, jag", sa han. Stor Ingmar nickade åt honom. "Men du vet, att jag inte kan komma, förrän din son kommer hem från vallfarten." – "Ja, ja, jag vet", sa Stor Ingmar och nickade.

Efter detta drog han endast ett par djupa andetag, och så var han död.

Skolmästarns voro eniga med prästen om att detta var en vacker död. De sutto alla tre tysta en lång stund.

– Men, sade mor Stina plötsligt, vad menade Stark Ingmar med det, som han sa om vallfarten?

Prästen såg upp en smula förvirrad.

– Jag vet inte, sade han. Stor Ingmar dog just då, jag har inte haft tid att fundera på detta. Han sjönk i tankar. Det är bra märkvärdigt sagt, det har ni rätt i, mor Storm.

– Kyrkoherden vet, att de säger om Stark Ingmar, att han kan se in i framtiden.

Prästen satt och strök sig betänksamt över pa

– Ingenting är så märkvärdigt som att tänka på hur Gud styr, sade han. Ingenting i världen är så märkvärdigt.

Karin Ingmarsdotter

Det var en förmiddag på hösten. Skolan var öppnad men det var förmiddagsrast. Skolmästarn och Gertrud kommo in i köket. De satte sig vid bordet, och mor Stina bjöd på kaffe.

I

Den som kom var Halvor Halvorsson, en ung bonde, som hade öppnat en handelsbod i kyrkbyn. Han var från Timsgården och kallades därför oftast Tims Halvor. Han var en lång, vacker karl, men han såg nedstämd ut. Mor Stina bjöd också honom på kaffe. Han satte sig vid bordet och talade med skolmästarn.

Husmodern satt i pi

– Jag tror, att det är storfolk ute och går i dag, jag.

Handelsma

– Om jag inte ser fel, är det där Karin Ingmarsdotter, sade mor Stina.

– Ja, nog är det Karin, bekräftade handelsma

Det förhöll sig så, att förra sommaren, medan Stor Ingmar ä

Bröllopsdagen hade varit utsatt och lysning uttagen hos kyrkoherden, men före första lysningsdagen gjorde Karin och Halvor en resa till Falun för att köpa vigselring och psalbok. De voro borta i tre dagar, och när de kommo tillbaka, sade Karin till fadern, att hon inte kunde gifta sig med Halvor, hon hade dock ingenting a

Halvor tog detta mycket illa.

– Du drar över mig sådan skam, sade han till Karin, att jag inte kan bära den. Bad ska folk tänka om mig, då du förkastar mig på detta sätt? Det går inte an att göra sådant mot en hederlig karl.

Men Karin lät sig inte beveka, och Halvor hade varit olycklig och dyster alltsedan. Han kunde inte glömma den oförrätt Ingmarssönerna hade gjort honom.

Och där kom Karin, och här satt Halvor, och vad skulle det nu bli av?

Så mycket var visst, att det inte kunde bli någon försoning. Karin var gift sedan förra hösten med Eljas Elof Ersson. Hon och he

Emellertid kom Karin in i köket. Hon var bara några och tjugo år, men säkert hade hon aldrig sett riktigt ung ut. På många andra ställen skulle hon ha blivit ansedd för mycket ful, ty hon bråddes på sin släkt och hade tynga ögonlock, litet rödaktigt hår och ett strävt drag vid mu

Karin förändrade inte en min, när hon fick se Halvor utan gick långsamt och sävligt från den ene till den andre och hälsade. När hon bjöd Halvor handen, sträckte han fram sin så mycket, att de rörde vid varandra med de yttersta fingerspetsarna.

Karin gick alltid en smula framåtböjd. När hon närmade sig Halvor, tycktes hon luta huvudet litet mer än vanligt, men Halvor stod rakare och mer högrest, än han brukade.

– Så, att Karin är ute och går i dag, sade mor Stina och satte fram proststolen åt he

– Jag är så, jag, sade hon, det är lätt att gå nu, sedan det har frusit på.

– Ja, det har varit hård frost i natt, anmärkte skolmästarn.

Men efter detta blev det tyst i rummet. Ingen hade något mer att säga. Det förblev tyst under ett par minuter. Då reste sig Halvor, och de andra foro upp, som om de hade väckts ur en tung sömn.

– Nu får jag gå hem till boden, sade han.

– Halvor har nog inte så bråttom, sade husmodern.