Jerusalem

– Nog tar den vår bro snart, det gör den bestämt, sade barnen. De voro en smula ängsliga, men ä

Rätt som det var, kom en stor gran flytande med rot och grenar, och efter den seglade en asp med vit stam, och man kunde se från stranden, att de vida grenarna buro stora knoppar, som hade svällt ut i det långa badet. Och i nära följe med träden kom en liten hölada, vänd upp och ner. Den var ä

Men när sådana saker flöto förbi, kom stort folk också i rörelse. Man förstod, att älven hade gått över sina bräddar någonstädes upp i norr, och skyndade ner till stränderna med båtshakar och störar för att dra upp på land bohag och byggnader.

Långt norr ut i socknen, där det var gles bygd och ont om mä

Han stod och stödde sig på en lång och tung båtshake och såg ut över älven med en sömnig och dåsig blick. Älven brusade och skummade och drog stolt förbi med allt, som den hade rövat från stränderna. Det var, som om den hade velat håna bonden för hans långsamhet. "Inte blir det du, som kommer att ta ifrån mig något av det, som jag fraktar med mig", tycktes den säga.

Ingmar Ingmarsson lät flottbroar och båtskrov segla tätt förbi sig, utan att han gjorde ett försök att dra upp dem. "Det där blir i alla fall bärgat nere vid kyrkbyn", tänkte han.

Men inte en sekund tog han sina blickar från älven, utan lade märke till allt, som flöt förbi. Bland allt det andra kom något lysande gult flytande på några sammanspikade bräder ett gott stycke uppåt älven, och han varsnade det genast.

– Ja, det här har jag väntat på länge, sade han då högt för sig själv. Han kunde ä

Det dröjde inte länge, förrän bonden såg, att han hade gissat rätt. Han kunde tydligt se tre små barn i gula vadmalskoltar och gula, runda hättor komma seglande utför älven på en illa sammanfogad brygga, som långsamt sönderslets av strömmen och av törnande isstycken.

Barnen voro ä

Han stod fullkomligt stilla och skådade ut över älven. Då var det, som hade någon givit en stöt åt bryggan. Den svängde och vek av mot stranden. Barnen kommo så nära, att han såg deras små förskrämda ansikten och hörde deras gråt.

Men i alla fall voro de längre ute, än att han kunde nå dem från stranden med båtshaken. Då skyndade han ner till vattnet och började vada ut i älven.

Medan han gjorde så, hade han en märkvärdig känsla av att det var någon som ropade honom tillbaka: "Du är ingen ung karl nu längre, Ingmar, detta kan vara farligt för dig."

Han besi

– Det får i alla fall bli som Gud vill, sade han.

Han var inte tafatt eller långsam nu längre, Stor Ingmar. När han gick ut i den forsande älven, satte han stadigt ner stången i bottnen för att inte bli bortryckt av strömmen och gav noga akt på isstycken och timmerstockar, som flöto förbi, så att han inte skulle bli kullstött av dem. Och när tvättbryggan kom, borrade han ner fötterna i älvbottnen, sträckte ut båtshaken och högg tag i den.

– Håll er fast! Ropade han till de små, för i och med detsamma gjorde bryggan en stor sväng, och det knakade i alla dess plankor. Men det usla byggnadsverket höll, och Stor Ingmar fick det ut ur värsta strömmen. Då släppte han bryggan, för han visste, att nu skulle den gå mot land av sig själv.

Han satte åter ner stången i älvbottnen och bände sig för att gå i land. Men härvid gav han inte akt på en stor timmerstock, som kom framrusande. Den törnade mot honom och träffade honom i sidan alldeles under armen. Det var en förfärlig stöt, stocken hade kommit med våldsam fart, och Stor Ingmar vacklade hit och dit i vattnet. Men han höll sig stadigt fast vid båtshaken och kom i land. Då han stod på stranden, vågade han knappast kä

Det var de små räddade barnen, som gåvo alarm, så att folk kom till och han blev hemkörd.

Kyrkoherden blev hämtad till Ingmarsgården och sta

Skolmästarn och mor Stina voro i djup sorg, ty de hade redan fått veta, att Ingmar Ingmarsson var död. Prästen däremot gick med lätta steg och hade något visst ljust och klart över sig, när han kom in till dem.

Skolmästarn frågade genast om han hade kommit i tid.

– Ja, svarade kyrkoherden, men det var inte jag, som var nödvändig härvidlag.

– Var det inte? sade mor Stina.

– Nej, sade kyrkoherden och log hemlighetsfullt, han hade hjälpt sig lika bra utan mig.

Det kan vara tungt mången gång att sitta vid en dödsbädd, började han på nytt.

– Jojomän, jojomän, nickade skollärarn.

– Ja, och framför allt, då den dör, som är främste ma

– Just så, ja.

– Men allting kan också vara så helt a

Härmed teg kyrkoherden en stund och satt och stirrade framför sig. Hans blickar lyste en smula klarare än vanligt bakom glasögonen.

– Har ni, Storm, eller ni, mor Stina, hört det märkvärdiga, som hände Stor Ingmar, då han var ung? Frågade han.

Skolmästarn svarade, att de hade hört mycket om honom.

– Ja visst, men detta är det allra märkvärdigaste. Jag har inte fått höra det, förrän nu i dag där oppe på Ingmarsgården. Han teg en stund. Sedan fortsatte han:

– Stor Ingmar hade en god vän, som är torpare på hans gård.

– Ja, jag vet, sade skolmästarn. Han heter Ingmar, han med, folk kallar honom Stark Ingmar för skillnads skull.

– Just så, ja, sade kyrkoherden, fadern döpte honom till Ingmar av aktning för husbondefolket.

Men nu var det en gång, då Stor Ingmar var ung, det var ljus sommar och lördagskväll, och han och hans vän, Stark Ingmar, var lediga från arbetet. Och så tog de på sig sina helgdagskläder och gick hit ner till kyrkbyn för att förlusta sig.

Kyrkoherden höll i

– Jag kan förstå, att det måtte ha varit en mycket vacker kväll, sade han eftersi

Men när Stor Ingmar och Stark Ingmar hade kommit hit ner och skulle gå över flottbron, var det, som om någon hade sagt till dem, att de skulle se oppåt. De gjorde så, och de såg himmelen öppen över sig. Hela himlavalvet var draget åt sidan som ett förhänge, och de båda stod hand i hand och såg in i all himmelens härlighet.

Har ni någonsin hört något sådant, mor Sting, och ni, Storm? sade kyrkoherden. De båda, Stor Ingmar och Stark Ingmar, stod där på bron och såg himmelen öppen!