Jerusalem

–Ja, det räknar jag på, sade Barbro.

–Aldrig kan jag förstå vad som kom åt dig, Barbro, sade gumman, så snart han var gången. Varför ljuger du på dig själv?

–Jag hade inte a

Och du tror, att Krämar-Joha

–Det är inte meningen, att han ska tiga.

–Är det meningen, att folk ska tro, att det här barnet inte är Ingmars?

–Ja, sade Barbro, nu är det ju omöjligt att dölja längre, att det fi

–Och det tänker du, att jag ska gå in på? sade gumman.

–Du får väl gå in på det, om du inte vill, att en sådan här fåne ska bli arvinge till Ingmarsgården.

I mitten av september brukade alla de, som hade suttit i fäbodar under sommaren, vända om hem. Barbro och Lisa foro då också ner till Ingmarsgården. De märkte genast, att nyheterna om Barbro hade spritt sig kring hela bygden. Hon sökte inte heller numera hålla hemligt, att hon hade barnet, men hon var mycket rädd, att någon skulle fa se det. Hon gömde alltid undan det i kammaren i

Det var helt naturligt, att Barbro de

Härmed tog dock ett brått slut. Stark Ingmar hade bott nere vid gården och regerat den som husbonde, medan Ingmar vistades i främmande land. Han fick en dag höra, att en av drängarna gav Barbro ett ohövligt svar, och han slog karlen för örat, så att han tumlade mot väggen.

–Du ska få flera av det slaget, om jag hör sådant en gång till, sade gubben.

Barbro såg förvånad på honom.

–Du ska ha mycken tack, sade hon.

Han vände sig om, ooh det var ingen blid blick han gav he

–Det är ingenting att tacka för, sade han. Men så länge som du är matmor på Ingmarsgården, ska jag nog se till, att folket visar dig aktning och lydnad.

Något längre framåt hösten kom bud från Jerusalem, att Ingmar och Gertrud voro avresta från kolonien. "Kanske äro de redan hemma, då dessa rader nå till er", stod det i brevet. När Barbro fick höra detta, kände hon det först som en stor lättnad. Nu var hon säker om att Ingmar skulle fullfölja skilsmässan, och då hon väl hade blivit fri, så behövde hon inte en dag längre gå och bära på den tunga börda av missaktning, som nu tyngde he

Men fram på dagen, då hon gick i sina sysslor, ville tårarna gång på gång tränga fram i he

Hemma från vallfarten

Barbro Svensdotter hade en vacker dröm en morgon, strax i

När Barbro hade stigit upp, kom hon ihåg, att det var söndag, och hon var så upplivad av drömmen, att hon fick mod att våga sig till kyrkan. Hon fa

När hon gick över kyrkbacken, tyckte hon, att folk följde he

Medan Barbro satt i kyrkan och väntade på att gudstjänsten skulle börja, kom Ingmar lngmarsson körande på vägen från järnvägsstationen. Han åkte på första sätet i en trilla med skjutsbonden bredvid sig, bakom honom sutto Gabriel och Gertrud. Just som de körde över flottbron, hörde de, att kyrkklockorna ringde samman.

–Nu tror jag inte, att vi råkar någon av dem hemma, som vi helst vill träffa, sade Ingmar, i det han vände sig till Gabriel och Gertrud. Kanske vi likaså gärna kan gå in i kyrkan? Det voro de andra med om, och Ingmar bad skjutskarlen, att han skulle hålla på kyrkbacken.

De kommo inte in i kyrkan, förrän folk redan hade börjat sjunga och satt nerböjda över psalmböckerna. Gertrud kom först, hon gick med lätta steg framåt stora gången och hade hu

–Det är Gertrud. Det är skolmästarns Gertrud.

Barbro hörde också viskningen och blickade upp. En ung flicka gick just förbi på mittgången, smärt och vacker med dunvit hy, klara ögon och en lätt och behaglig gång. Det var något ljuvt och tilldragande över he

Barbro fick stark hjärtklappning. Jaså, detta var Gertrud! Ja, sådan måste hon ju vara. Barbro tyckte, att hon skulle ha ku

Det föll sig allt rätt underligt för Barbro. I ett par år hade hon gått och längtat efter detta, att Ingmar skulle få gifta sig med Gertrud, så att hon själv skulle ku